I dag tisdag medverkar jag i Nya Vågen i P1 efter nyheterna klockan 14. Temat är Gömda-skandalen, och medverkar gör dessutom Isobel och Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson. (PK i Stockholm hade en debatt på temat i går kväll, se föregående inlägg.)
Jag kan inte säga något mer om innehållet i Nya Vågen eftersom programmet är direktsänt. Ännu hellre vill jag tipsa om Medierna i P1, som handlade om samma sak i lördags.
Petter Ljunggren är som vanligt lysande både i rollen som programledare och som frågande journalist. Hör till exempel hur han milt och vänligt knyter ihop säcken om förläggaren Ann-Marie Skarp, som skickligt men inte tillräckligt skickligt driver ”fiktionslinjen”.
***
UPPDATERING: Nu kan man lyssna om man vill.
Jag tyckte framförallt att du sa en viktig poäng i ”Nya Vågen” när du pratade om Liza Marklunds politiska projekt och (jag minns inte exakt ordagrant) att det är ett politiskt projekt om mänskliga rättigheter.
Och detta är något som jag inte hört någon annan explicit säga i Gömda-debatten innan.
Jag utbildar mig till människorättsvetare, som det så fint heter, och tycker rent generellt att man sällan talar om kvinnomisshandel som ett MR-problem. Vilket det ju faktiskt är. Sverige har som stat signerat kvinnokonventionen (CEDAW) och har därmed ett åtagande att uppfylla.
Att en svensk kvinna då får (eller säger sig ha sagt få) asyl i USA på grund av domestic violence (asylskälen är ju väldigt intressanta här) är ju ett enormt nederlag för Sverige som rättstat.
Frågor om mänskliga rättigheter måste tas på stort allvar därför att de helt enkelt är såpass viktiga. Och till grund för den debatten måste faktiska uppgifter ligga. Det fungerar inte att hänvisa till fallet Mia Eriksson när hon från en dag till en annan går till att vara en romanfigur. (Och hur kan en romanfigur få asyl i USA?)
Och där anser jag att Marklund faktiskt har ett ansvar. Om du säger att denna bok är en del i ett politiskt projekt och du vet om som författare att denna debatteras på ganska så hög nivå, så kan du ju inte slippa undan sen när det framkommer att boken inte är så sann som den påstått, med att hänvisa att du inte kan prata om en romanfigur eftersom du är bunden av källskyddet.
Jag håller med dig om din slutsats. Tack för mycket intressant inlägg! Just ”mänskliga rättigheter”-perspektivet är viktigt att ha.
Jag håller med. I går efter PK-debatten diskuterade vi huruvida detta med asylskäl var intressant att gå vidare på eller ej.
Magnus Ljungkvist tycker att det är Kalle Blomqvist-journalistik, och att den eventuella konsekvensen (han trodde att familjen Eriksson riskerar utvisning från USA, vilket jag inte tror) inte är värd det.
http://magnus.ljungkvist.nu/blogg/2009/01/20/marklunddrev-och-kalle-blomqvistjournalistik/
Jag höll förstås inte med. Självklart har det oavvisligt allmänintresse hur det gick till när detta asylärende avgjordes. Fanns ett skyddsbehov (det existerar kanske något vi inte känner till, t ex chilenare som var på jakt efter Luis eller att mormoner förföljs i Chile eller nå’t) så är det ju bra med det. Fanns det inte så är det oerhört viktigt att klargöra hur det gått till. Det är viktigt för rättssäkerhets- och folkrättsdebatten i såväl USA som Sverige.
Men det är inte bara i Sverige och nu som vi diskuterar ifall man ”får” ifrågasätta offrets berättelse. Jag hade mycket svårt att få bra information från en viss asyl-/kvinnorättsorganisation i USA, och trodde det berodde på att de inte ville lägga ner tid och möda på mina frågor om hur det kan komma sig att en svensk kvinna kan få asyl i USA. Men till sist skrev de att det helt enkelt var fel perspektiv för dem, att ifrågasätta en kvinnas asylskäl.