I gårdagens Journalisten finns en krönika om journalistiskt navelskåderi. I slutet har jag skrivit ett litet PS som handlar om den wallraffande före detta Expressen-reportern Sofia Hartung.
Men det finns mer att säga om saken. Detta:
Journalister utsätts för manipulation och påtryckningar hela tiden. Men det finns grader i helvetet. Sveriges Bagdad Bob heter Marita Ulvskog och är före detta chefredaktör för tidningen Dalademokraten. Kanske är det därför vi journalister inte synar henne tillräckligt. Hon har ju varit en av oss.
Marita Ulvskogs största övertramp på senare år gjorde hon i samband med just Expressens wallraff som publicerades på valdagen.
Minns ni? En reporter infiltrerade varje riksdagsparti. Man drog särskilt på texterna från moderaterna och socialdemokraterna. Resultatet var välskrivet och välgjort. Inga hårda avslöjanden – men spännande interiörer. Sant och relevant. Moderaterna skildrades som ett glatt parti med segervittring, sossarna som ett gäng på väg mot avgrunden.
Sedan kom spinnet, de minst sagt osäkra uppgifterna:
Den där tjejen från Expressen som hade tagit sig in i socialdemokratin? Hon hade ju solochvårat sig till sin information! Blivit ihop med en kille!
”Skulle det bli en accepterad arbetsmetod skulle det få förödande konsekvenser”, sa Ulvskog enligt Resumé den 21 september.
Det är skickligt av henne att nöja sig med det. Hon skulle givetvis aldrig säga något som i direkt mening vore förtalande.
Sedan fortsatte det. På internet, huvudsakligen i den politiska bloggosfären, tillät man sig att säga… ja, i stort sett vad som helst. Såvitt jag kan förstå är mycket som skrivits om reportern ibland lögn, ibland förtal, ofta bådadera. Men det är också bloggare som har argumenterat bäst och mest för reporterns sak. Bloggaren Marla sammanfattar möjligen skeendet bäst:
”Att s-ombudsmannen fått en fet crush på henne medan hon gör sitt jobb är ingen skandal.”
Kanske kan vi kolleger ursäktas vår flathet i reaktionerna på Ulvskogs spinn, och för vår bristande solidaritet med denna reporter, med att det ju faktiskt var val. Vi hade annat att göra.
Men det finns tillfällen då vi har skäl att gå tillbaka och titta på hur rapporteringen kring en händelse faktiskt sköttes. Vilka beten vi svalde och vilka vi inte. Hos Pressens Tidning – eller om den hade hunnit byta namn till Medievärlden då, jag minns inte – vidarebefordrades detta obekräftade rykte helt aningslöst, som ett exempel på tveksam etik hos tidningen Expressen.
Tjena.
Så, som jag skrev i Journalisten:
PO fann nyligen att Resumés ursprungliga publicering kring hela saken (i vilken man påstod att Expressen-reportern var ihop med partiet hon granskade) inte bröt mot god publicistisk sed. Må så vara. Men det beslutet från PO rör bara Resumés publicering, och ska inte förväxlas med någon sorts dom kring huruvida kritiken mot reporterns arbetssätt är relevant eller inte. Alltså kan det snarare vara läge att uppvärdera den insats som reportern gjorde – samtidigt som vi ser till att höra mer men trycka mindre av det Marita Ulvskog och hennes kolleger i spinnbranschen säger.
