Man ska akta sig för överord. Jag har aktat mig. Jesper Högström är genialisk.
0 svar på “Men jag saknar Rainman-tabellen i år”
Visst är det bra skrivet; skicckligt turnerat.
Men före du tar till de starkaste av superlativer tycker jag du ska gå till granntidningens lägg och läsa en rejäl laddning Birger Buhre.
Så här skriver en gammal simmare om BB (Birger Buhre var själv simmare i ungomen med hyfsade resultat: ett 20-tal DM-titlar, den första 1934 och den sista 1947):
”Sportjournalisten Birger Buhre var mytomspunnen redan under sin livstid. Även som simledare, förvisso, men för den breda allmänheten främst som journalist och krönikör i den verkliga tungviktsklassen. Kanske sportjournalistikens sista i sitt slag. Jämförbar med Torsten Tegnér, R:et Eklöw, Sven Hansson och andra legendarer, helt hängivna sina uppdrag och briljanta i sin retorik och sina analyser.
Men det är klart. Myntar man begrepp som ”konsten att viska högst” – vilket Birger en gång gjorde om den för all del lite speciella gångsporten – är det kanske inte så konstigt att han citerats och fortfarande citeras i vida kretsar.”
Birger Buhre var ett veritabelt fenomen som sportjournalist. Den siste i sitt slag, vill jag hävda.
Problemet med Buhre var väl samma som för många andra journalister i den generationen: Han kombinerade ett uppdrag FÖR idrottsrörelsen med ett granskande uppdrag AV samma idrottsrörelse. Det skulle ingen redaktion godkänna i dag.
Andreas: Visst var det så. Buhre hade ibland dubbla lojaliteter. Icke bra alls.
Men läs honom! Vilket språk! Och hans förmåga att knyta samman skilda, skenbart disparata ämnen, med idrotten – det borde vara skolbildande. Där fanns överblick, analys, kunnighet, och han besatt ett stort mod.
Idag har sportjournalistiken kommit långt, mycket långt, från det idealet. Åke Stolt, i din egen tidning, var en av de få som förvaltade den traditionen.
Visst är det bra skrivet; skicckligt turnerat.
Men före du tar till de starkaste av superlativer tycker jag du ska gå till granntidningens lägg och läsa en rejäl laddning Birger Buhre.
”Birger Buhre”, är det ett riktigt namn? Rätt in på topp tio, i så fall.
Så här skriver en gammal simmare om BB (Birger Buhre var själv simmare i ungomen med hyfsade resultat: ett 20-tal DM-titlar, den första 1934 och den sista 1947):
”Sportjournalisten Birger Buhre var mytomspunnen redan under sin livstid. Även som simledare, förvisso, men för den breda allmänheten främst som journalist och krönikör i den verkliga tungviktsklassen. Kanske sportjournalistikens sista i sitt slag. Jämförbar med Torsten Tegnér, R:et Eklöw, Sven Hansson och andra legendarer, helt hängivna sina uppdrag och briljanta i sin retorik och sina analyser.
Men det är klart. Myntar man begrepp som ”konsten att viska högst” – vilket Birger en gång gjorde om den för all del lite speciella gångsporten – är det kanske inte så konstigt att han citerats och fortfarande citeras i vida kretsar.”
Birger Buhre var ett veritabelt fenomen som sportjournalist. Den siste i sitt slag, vill jag hävda.
Problemet med Buhre var väl samma som för många andra journalister i den generationen: Han kombinerade ett uppdrag FÖR idrottsrörelsen med ett granskande uppdrag AV samma idrottsrörelse. Det skulle ingen redaktion godkänna i dag.
Andreas: Visst var det så. Buhre hade ibland dubbla lojaliteter. Icke bra alls.
Men läs honom! Vilket språk! Och hans förmåga att knyta samman skilda, skenbart disparata ämnen, med idrotten – det borde vara skolbildande. Där fanns överblick, analys, kunnighet, och han besatt ett stort mod.
Idag har sportjournalistiken kommit långt, mycket långt, från det idealet. Åke Stolt, i din egen tidning, var en av de få som förvaltade den traditionen.