En av mina bästa vänner i världen har just flyttat från Lund. Han har bott granne med oss i fem år, varit middagssällskap, pratsällskap, squashsällskap och den godaste kamrat man kan ha. När han spelar fiol och det hörs genom taket pekar min dotter förtjust upp och säger ”Kocke pela!”. Torkel spelar, med andra ord. Men nu är Torkel klar med sin läkarutbildning, och flyttar vidare.
Varje gång det ringer på vår dörr studsar den lilla upp och ropar förhoppningsfullt: ”Kocke!?”
Det kan ju vara han.
Vår dörrklocka kommer att bli som en fantomsmärta tills han får vett nog att flytta tillbaka.
