Mat

Ibland försöker jag öva på att vara lite mer privat i mitt bloggande. Bara för att.

En sån där grej som jag skriver väldigt lite om – ställt i relation till hur mycket jag tänker på det – är mat. Maten och dess följder.

Jag är väldigt matintresserad, jag är ju medelklass med arbete i ett medieföretag, så det är ju egentligen självklart… Men ändå. Jag hyser små drömmar om att vara kock. Jag är en ”högtochlågt”-människa vad det gäller mat, jag äter otroligt gärna tryffel och jag älskar gatuköksmat. Jag älskar att rädda en krissituation och få till något ätligt av trista rester, och jag tycker väldigt mycket om att ägna mig åt Jens Linderska långkok. (Köp hans bok!)

Till detta: En enorm svaghet för saker som är goda, välbakade, söta. Jag skulle kunna äta sådant som är dåligt för mig varje timme och verkligen njuta av det.

Men se det går inte. För då går jag upp i vikt, och jag gör det snabbt.

Då jag slutade vara pappaledig i höstas, och började jobba igen, gick jag upp i vikt i rasande fart. Från bottennoteringen 78 kilo i maj till nyårsaftons skräckinjagande 85,5 – sug på den. Det är vad som händer när man sitter på sitt arsle och läser och skriver i stället för att sköta om två barn och ett hushåll och vränga på och av kläder och handla och tvätta och städa och stryka och fara runt som en tätting dagarna i ända. Det är vad som händer när man börjar äta dagens lunch i stället för sådant som man har fixat själv.

Vid nyår inleddes alltså en tids barkdiet. Det vill säga: jag är oftast lite småhungrig. Jag äter inget socker. Jag äter ingenting mellan måltiderna, utom en frukt eller en morot då och då. Det betyder att jag inte äter något mellan klockan sex på kvällen och klockan sju på morgonen. Jag dricker däremot en del te, det har en fantastiskt fin värmeeffekt och lurar de i och för sig inte så farliga hungerkänslorna. Jag ser till att få i mig ordentligt med fett och protein, men tar det lugnare med kolhydrater och som sagt: nolltolerans på socker.

Och det har givit önskat resultat. Jag är 191 centimeter lång och väger just nu 81 kilo, och har alltså tappat fyra och ett halvt kilo på den månad som har gått.

Det finns inget sätt i världen att få mina nuvarande siffror till något annat än normalvikt. Ett body mass index på ungefär 22. (Skulle det roa dig att räkna ut ditt BMI så kan du göra det här.)

Men – sanningen är att jag är the king of lönnfet. För det otränade ögat ser jag nog alltid ungefär likadan ut. Alltså återstår bara min egen måttstock: För att trivas med hur jag ser ut och känner mig i kroppen bör jag inte väga mer än kanske 79 kilo. (Jag skulle givetvis kunna väga lite mer om jag hade muskler på kroppen, men det har jag inte, och tanken på att befinna mig i ett gym gör mig illamående.)

Då återstår en kombination av återhållsamhet i vad jag äter och motionsidrott av typen squash eller simning. Sådan motionsidrott prioriteras lågt i ett ganska fulltecknat liv. Och då är jag kvar där med matintaget som enda regleringsmöjlighet.

Leif G W Persson har ofta berättat om hur han försöker hantera sin stora begivenhet på alkohol genom att vara helvit ett halvår i taget. Det kanske funkar även översatt till mat. Jag har något slags tanke om att göra åtminstone januari och februari till årliga månader av askes. Det kommer inte att räcka, men det är en början.

Ok, nu har ni siffrorna. Och jag väger ju inte 110 pannor. Lyxproblem? Ja, i den meningen att jag inte är i närheten av ohälsosam övervikt ens när jag väger mycket. Men inte i den meningen att det styr mycket av mitt humör och allmänna trivsel. Jag njuter något enormt av att vara så lätt i kroppen som jag känner mig vid 79 kilo, och jag plågas rejält av att känna att magen liksom är i vägen vid 85.

En knapp månad av bark återstår. Utom i kväll, då jag ska göra ett fantastiskt undantag genom att äta middag med vänner på David Kallos nya krog i Lund. Jag ämnar även äta efterrätt.