Jag har någon sorts ambition om att man ibland, inte för ofta, men då och då, här på Nya ordlekar ska kunna läsa något vettigt om mat. Även om det sällan har blivit så hittills. (Några texter finns på gamla bloggen, här och framför allt här.)
Men eftersom jag för min matintresserade och -kunnige vän Johannes har nedtecknat detaljerna kring en riktigt bra födelsedagsmiddag på krogen för en tid sedan, så kan ju ni få läsa samma sak.
Är du en snabbmakaronperson? Välkommen åter i övermorgon som vanligt. För nu ska vi prata om en meny på Sofiero i norra Helsingborg som den serverades den 29 oktober 2005.
* En trippel aptitretare med en bit gravad torsk, en bit rådjur och framför allt: en len ankleverpastej gjord med lager av parmaskinka i. Det var genialt. Det blev liksom skikt som i en glasstårta eller i en bit nougat med choklad insprängt. Otroligt gott.
* Hummer med en bakelse gjord av gulbetor och trattkantareller, som höll ihop skiktvis, svårt att förklara, och så hummercoulis. Bra, men det är som det är med hummer: det är trots allt mer beryktat än vad smaken riktigt håller för.
* Hälleflundra med en grillad havskräftstjärt, och så ett canellonirör med majrovor och spenat. Till det, kvällens bästa smak: en mandelsås. Djärvt tycker jag, och väldigt lyckat. Mandelfiskens revansch!
* Kryddgranité med en gul och en röd körsbärstomat. Det var nog den bästa ”mellanrätt” jag har fått. Inte det minsta söt, bara örtig och lätt i smaken.
* Vildand med lite lardo runt, och det var första gången jag testade det. Låt oss säga så här: det möter alla kriterier på en hajp. Till detta en puré, fast mer kompakt, som en liten puck, gjord på salvia och persilja. Och så en sorts kroppkaka på sparrispotatis, men den var egentligen mer som en ”hash brown”, eller som en rund råraka. Och knäppt nog: en liten bit hemlagad blodpudding. Jag hatar blodpudding. Men det här smakade god inälvsmat bara.
* Ostar. Jättebra urval, bland annat en grönmögel från – Irland. Har aldrig hört talas om den, men den var fantastisk. Smakade hö.
* Efterrätten kallades ”äppelkvadruppel”, vilket är ett genialt namn: en sufflé som var lysande, lite glass i ett rör av kanel och socker, en bit karamelliserat äpple och till sist en äpplemunk. Alltså som en donut. Där undrar jag lite vad de sysslade med. (”Blunda och tänk McDonalds-paj”, sa min bordsgranne. Helt på pricken.)
På det hela taget: över förväntan! Skåne är bra på riktigt bra mat, min hemstad Lund numera tyvärr undantagen. Läs mer om Sofiero här.
***
Apropå mat, bland mycket annat: gissa vad jag ska göra den 10 december? Shitshitshitshitshit vad coolt. Jag måste hyra en frack. Genast.
