Välkomna till Oxie bibliotek i kväll! Jag gör en uppläsning och boksignering där klockan 19.
***
Jag var nästan arton år när jag för första gången tog ett kliv på amerikansk mark. Ett planbyte på O’Hare i Chicago. Heltäckningsmattorna, caution wet floor-skyltarna, en fantastisk kombination. Rengöringsmedlet. Kanelbullarna dränkta i glasyr, varför gör vi inte så med våra kanelbullar.
Efter månader av resande kom vi till Burlington i Wisconsin. De hade en chokladfabrik där, och doften låg som ett dimmigt regn över staden.
Under månader hade de nya amerikanska vännerna sagt ”Hershey’s is the BEST” om sin choklad, sin standardkakao, sin Marabou.
Jag tror att det var första gången jag tänkte på värdet av ett varumärke. Sådant där som minsta mellanstadieunge skriver inlämningsuppgifter om nu för tiden.
Det var så uppenbart att Hershey’s vidriga pulvriga chokladkaka var allt annat än god där den låg, missfärgad och med kakaosmöret på väg ut genom ytan. De tyckte att den var god för att de inte visste annat. För att Hershey’s för dem var synonymt med ordet choklad.
Senare på den där resan kom vi till Finland och Sverige, och de fick äta Fazer och Marabou och de trodde inte sina munnar. Så var det, jag svär att det var så.
Det har fyllt mig med nationalistisk stolthet, det där minnet. Men när jag nu ser Marabou, världens bästa vardagschoklad, världens bästa grundrecept för ett pålitligt standardverk av kakao, gång på gång försöka bryta sig in på finchokladens område inser jag vad som håller på att hända:
Svenska folket kommer att tro att Marabous flisiga ledsamma ursäkt för mörk choklad, den så kallade Premium, är lika med god mörk choklad. Svenska folket kommer att tro att Godiva eller Leonidas eller Kutter eller Marabous ”fina”, det är liksom sak samma det. Så jag säger det nu, så ni vet det: Marabous ”fina” är ren fejk. En lösnäsechoklad.
