Det är inte första gången jag drabbas av den här märkliga känslan: Jag älskar måndagsmorgnar med en hyggligt välmatad att göra-lista. Och så börjar jag med lite Twitter och lite bokföring och lite annat som liksom inte alls motsvarar hela den Buzz Lightyear-mässiga ”to infinity – and beyond!”-känslan. Och känner mig ändå effektiv. Det är väl hela grejen med att gå på avslut. Göra något och så göra klart det. Sådär, då har jag läst hela internet, nu kan jag göra te.
***
Först konstaterar jag lättat – apropå redigeringskrav som ställts på Jan Lööf – att jag tydligen tyckte rätt i frågan om att redigera befintliga litterära verk av politiska skäl redan för fem år sedan! Det var ju för väl. Här alltså en text om detta, kort och koncis. Fast med Ture Sventon som exempel.
***
Om det är något jag avskyr så är det när musiker jag gillar inte uppskattas efter förtjänst. Som Anders Wikström – gitarrist i Treat sedan sådär trettio år, och parallellt låtskrivare åt massor av andra artister. Så makalöst bra på att spela gitarr. Sån lysande melodikänsla som kompositör. Treats nya platta har han i allt väsentligt skrivit själv. Titelspåret Ghost of Graceland innehåller en provkarta på sånt som han gör: fräcka riff, ekonomiskt uppbyggda strukturer, tydliga solon och en enormt fotbollsgastarmässig refräng. Men hur många förstår det, hur många förstår det.
***
Det kan väl inte vara jättemånga svenskar som har blivit översatta till 31 språk? Nu har jag det, i alla fall, i form av textningar till mitt TED-prat. En och en kvarts miljon visningar hittills. Föreläsningar i fler än tio länder, och mer blir det inom kort. Över 500 framträdanden de senaste åren, inte längre specifikt om Google, utan om digitalisering och digital humaniora, och förstås om var makten och ansvaret finns i den stora omställning som pågår just nu. Jag skriver och skriver om material hela tiden. Ändringarna ger sig själva: frågorna som publiken ställer föder dem. Jag är enormt glad för genomslaget, men hur det än är kan jag knappast räkna med att nå ut på samma sätt igen med något helt annat. Det är därför viktigt på riktigt vad jag säger, och hur jag säger det, under den tid som återstår innan min ”brinntid” som föreläsare är över. I dag ska jag prata klart med klienter i Portugal, Ryssland och Frankrike som har inkommit med förfrågningar. (Men från USA är det helt tyst! Har aldrig fått en enda bokningsförfrågan därifrån. Det förvånar mig i och för sig inte – det är det land i världen som föder flest och skickligast talare, inte minst i mina ämnen.)
***
Skulle det vara så att man gillar att lyssna på radioessäer, så är det nu fallet att jag har begått en. Sänds i eftermiddag, men finns redan digitalt hos P1 Kultur. Lyssna gärna här, det är bara åtta minuter. Och det finns en textversion om man vill slippa höra min sonora stämma.
***
Är det just läshumör ni är på, så finns veckans Lundakrönika här. Den handlar oväntat nog om handboll, huliganer och Alfapet.
