Jag håller mig med könsstatistik i jobbet. På olika sätt försöker jag se till att ställa frågor till kvinnor och män ungefär lika ofta.
Det går rätt så bra. Inte perfekt, men rätt så bra.
Vet ni vilka de två stora hindren är för att jag ska lyckas bättre? Jag gissar, och det här är en generalitet förstås:
1. Jag är man och kommer spontant lättare att tänka på män att fråga, av någon undermedveten anledning.
2. Kvinnor vill inte vara med. Kvinnor är otroligt bra på att säga ”jag vet någon annan som kan det här bättre” och hänvisa till en man. Kvinnor måste trugas och krusas något enormt innan de vill vara med i tidningen, innan de accepterar att det är just deras yrkeskunnande och kunskaper jag söker för min artikel.
I dag har jag i alla fall en intervju med Pernilla Månsson Colt i tidningen. Hon var inte svårtrugad, och intervjun är ett enda fredagsmys.
Fredrik Virtanen är i alla fall inne på förklaringsmodell 2:
”Som feminist blir jag upprörd över framgångsrika kvinnors brist på att synliggöra kvinnor och att de därmed bidrar till detta gubbvälde vi lever i.
För media vill alltid ha kvinnor. Ingen är tröttare än media på bristen på kvinnor i media. Men det är ju svårt när kvinnorna tackar nej.”
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/fredrikvirtanen/article561638.ab
Jag fick själv denna länk skickad till mig av en manlig redaktör när jag tackade nej till att medverka på en viss mediekritisk blogg. Just i det fallet träffade den lite fel; han hade ingen aning om vilka motiv jag hade för att inte vilja medverka på just hans plattform.
Men jag håller nog med om grunden i era resonemang. Det är nog generellt svårare att få kvinnor att ställa upp, och detta gäller även när exempelvis jag frågar — även om den har många undantag, åt båda håll.
Jag har funderat mycket på det här. Jag har också förstått att det är svårare att få kvinnor att ställa upp. jag tror att det beror på många saker. Att leta efter en enda orsak gör att man missar den komplexa bilden. För mig är det svårt att hitta intressanta kvinnliga småföretagare inom gastronomin och ännu svårare att hitta kvinnliga kockar.
Dels drabbas kvinnor lättare av en massiv skitstorm. Män kritiseras för sina åsikter, kvinnor för sin personlighet. Jag minns en diskussion där Kjell Häglund anklagade kvinnor för att vara fega och berättade att han själv minsann fått bajs i brevlådan och hotats. Grejen är att när man själv varit utsatt för sexuella trakasserier och övergrepp i realiteten (vilket många kvinnor har, eller har nära vänner som har liknande erfarenheter) tar man nog hoten på betydligt större allvar.
Det andra är att kvinnor, till skillnad från män, minskar i attraktionsvärde hos det motsatta könet när de får makt och framgång. Och för all del det egna könet också. En kvinna som klär på sig en expertroll upplevs som hotfull. Möjligtvis går man hem om man satsar på att vara fredagsmysig och klämmig.
Det tredje är att många kvinnor helt enkelt inte har tid och ork eftersom de ofta har största ansvaret hemma. Själv tackar jag nej till en hel del glamourösa uppdrag för att jag varit mycket nära att bli utbränd.
Det fjärde är att det saknas inofficiella mentorsystem för kvinnor. Rekryteringen av män av andra män börjar redan under studentlivet. Män får sociala och sexuella poäng när de står på scen, kvinnor när de lagar mat och sminkar. Det har ändrats något senaste årtiondet, gudskelov. Men det finns olika halvt skämtsamma stödföreningar för t ex kvinnor som fått däng på en viss grabbig ledarredaktion och en viss grabbig facktidningsredaktion.
En femte anledning är att man ofta blir behandlad med mindre respekt. Jag har inte läst tillräckligt många av dina artiklar, Andreas, och jag tycker ofta väldigt mycket om det du skriver. Men jag har två väninnor som oberoende av varandra hävdat att t ex du ställer väldigt olika frågor till män och kvinnor. Intressant om det verkligen är så eller om det är något de tolkar in. Att samma fråga upplevs som mer aggressiv och mindre respektfull när den ställs till en kvinna.
Nåja, det var bara några funderingar.
Intressanta tankar. Jag har inte försökt jämföra ”frågekaraktär” sett till vem som får frågan, och jag är lite osäker på hur jag bäst skulle göra det.
Men jag tycker själv att jag var rätt vass mot Andreas Malm häromveckan – hur skulle det ha lästs om jag hade ställt samma frågor till en kvinna? Som att jag ville nita henne? Eller som att jag ville visa henne den respekten att jag litar på att hon väl kan svara för sig lika mycket som en man? Eller… vilket jag vill hoppas – för att frågan var journalistiskt motiverad? Alla tre tolkningarna är nog lika möjliga.
Skicka gärna hit väninnorna att kommentera; en sådan reflektion har jag inte hört förut, och jag skulle tycka att det vore extremt intressant att höra mer!
Jag tror att det är ett vanligt misstag att vi inbillar oss att vi slutar vara sexuella och sociala varelser i vårt yrkesliv. Möjligheten att få fortplanta sig med lämplig individ och att få flockens acceptans väger tyngre än professionalism och jämställdhet. Därför trakasseras kvinnor sexuellt (eller förbises), därför viker sig kvinnor så lätt. Därför måste kvinnor övertygas om att fördelarna med att synliggöras överväger. Tråkigt, men nödvändigt.
Lustigt nog skulle jag själv aldrig vågat börja skriva eller ställa mig på en scen om det inte vore för det totala stödet från min ex-man. Jag fick mycket mer manlig uppskattning och när jag sminkade på spex, lagade mat och var gullig. (Fast jag var faktiskt kökschef ofta iofs.) Jag tror att det behövs flera manliga mentorer åt kvinnor, snarare än kvinnliga.
Jag tror inte att jag heller bemöter män och kvinnor på samma sätt. Måste fundera mycket mer på det. Jag ska läsa några av dina intervjuer, har läst några och ser kanske något. Men jag måste läsa mer och hinner inte just nu. Jag tycker att det är bra att du tar tag i problematiken.
Det har du helt rätt i.
Jag har tänkt mer på ämnesval och val av frågor i relation till om den som ska svara är man eller kvinna – och jag tycker att det ser otroligt svårt ut, att försöka se tydliga linjer som man verkligen kan följa till en klar slutsats, nästan i vilken sorts journalistik jag än tittar på.
För om en intervju ska bli jämförbar med en annan så måste ju personen som intervjuas vara i tidningen av liknande skäl. Det vill säga: Det är förmodligen rimligt att Hanna Hellquist får mer personliga frågor eftersom hon har skrivit en bok om sig själv. Andreas Malm har skrivit en bok om islamhat. Då får han fler frågor om islamhat. Jämförbarheten blir inte så stor.
Nästa fråga blir därför egentligen än mer intressant:
På vilka grunder finns olika intervjuobjekt i våra medier? Väljs män generellt oftare för sin yrkesroll och kvinnor oftare i egenskap av privatperson? Ja, det är jag nästan säker på. Då är det där som problematiken ska angripas.
***
Några studieobjekt som jag tror håller hyfsad ”jämförbarhet” kommer här nedan.
1.
Här är en intervju jag gjorde med Susan Faludi om hennes politiska bok:
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article373105/Faludi-i-den-fiktiva-verkligheten.html
Och här är då intervjun med Andreas Malm om hans politiska bok:
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article425603/En-agitator-som–gar-i-gang.html
2.
Här en intervju med den politiska aktivisten, akademikern och författaren Nina Björk:
http://sydsvenskan.se/samtidigt/article239834.ece
Här en intervju med den politiska aktivisten, akademikern och författaren Peter Singer:
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kultur_bocker/article424148/Hans-mal-utrota-fattigdomen.html
3.
Här en intervju med snilleförfattaren Ann Jäderlund:
http://sydsvenskan.se/samtidigt/article146259.ece
Här en intervju med snilleförfattaren Jacques Werup:
http://sydsvenskan.se/samtidigt/article166287.ece
Jag ska läsa när jag hinner men jag har bestämt mig för en sak. Jag är just nu mentor åt några unga kvinnliga kockar, och mer inofficiellt åt kvinnliga matskribenter in spe. Egentligen vore det bättre om jag vore mentor åt män. Nästa skyddsling blir en man. Hur vore det om du vore mentor åt några unga kvinnor (om du inte redan är det)?
Det kan man nog säga att jag är, det brukar finnas några få yngre journalister som jag hjälper om de vill ha hjälp – det kan vara en löneförhandling eller en textläsning eller vad som. Det beror på hur man räknar, men kanske kan man säga att jag har haft en fyra-fem sådana personer som jag regelbundet har assisterat; bara en av dem är man. Men jag har heller inte, tror jag, varit med om att vi har pratat om könsspecifika grejer knutna till jobbet.
Jag är nyfiken på hur man diskuterar det här på journalistutbildningarna också!
Jag tror att det är ett formaliserat mentorsskap som är det viktigaste. Ett slags kontrakt. Den där tryggheten som gör att man i viss utsträckning är ett stöd även i andra situationer än de rent journalistiska. Som när min kollegas älskade inte klarade av hennes framgång och vände sig från henne. Försvann i ett dygn när hon varit med på teve. Eller när min väninnas man vägrade följa med henne på en prisutdelning. Orkar inte dra alla historier.