En gång erbjöds jag att skriva i nättidskriften Kvartal. Jag tackade nej med hänvisning till de personer som är tongivande för hur Kvartal finansieras och styrs – som den här mannen. Jag jobbar inte för honom, så enkelt är det.
Nu lyssnade jag på den högt ansedde kollegan Ola Wong i P1:s ”Sommar”, som på ett ovanligt intelligent och analytiskt sätt ägnade sitt program åt att prata om åsiktskorridorer. Han jobbar själv på Kvartal numera, en tidskrift som bitvis har varit besatt av migrationsfrågan och har ett redaktionsråd som… tja, det består inte precis av Karl Marx, om man säger så.
Ola Wong blev för några år sedan så bekymrad över åsiktskorridoren att han akut fick söka psykvård, vilket han pratar om öppenhjärtigt i sitt mycket hörvärda program.
Jag verkade vid samma tid i samma miljöer. Jag såg inte vad han såg. Jag sökte inte akut psykvård. Var det då jag eller han som hade vanföreställningar?
Jag vet inte. Jag hoppas att jag kanske var lite naiv och missade en del. Jag hoppas att han sökte och fick hjälp av goda skäl – men att dessa skäl inte bara var externa. Det vore så otroligt skönt och svenskt om sanningen hade den sortens nyanser i detta fall.
Nå. Ola Wong är i vart fall inte förhindrad att säga något alls. Men! Han är, inte nu och inte då, fredad från kritik och invändningar, och i det där radioprogrammet hör jag ju klangen från det där gamla vanliga, luttrad som jag är, något som kanske kan sammanfattas som ”om jag inte OEMOTSAGD får säga att invandringen är ett jätteproblem för Sverige, då har Sverige ett enormt problem, särskilt eftersom jag ju uppenbart sitter inne på en bättre sanning”.
Kanske är jag lite orättvis nu, för jag hör att Ola Wong menar väl och gör allt han kan för att freda sin intellektuella sfär, hederlighet och analys. Men jag måste ju vara observant på mig själv också. Jag kanske bara lider av den där åsiktskorridoren, som gör att jag absolut inte får säga att offerkofteretorik om åsiktskorridoren är gravt överdriven och propagandistisk, och i allt väsentligt finns till för att bana väg för en borgerlighet som inkluderar SD och för en åtstramad migration.
Samma sak som är Kvartals raison d’être, lustigt nog.
