Dags för gastroskopi. Okej. Så jag börjar med att lämna telefonen hemma. Känner mig amputerad. Går genom staden utan lurar. Kan alltså enbart ägna mig åt att gå och att tänka på vad som helst. Minns inte nu efteråt vad jag tänkte på, det var ju tydligen ett helt ointressant experiment.
Kommer in, får betala 300 kronor, nån gång måste ju högkostnadskortet gå ut, och då börjar man på nytt. Det går snabbt i mitt fall.
Sen sätter jag mig i väntrummet och tittar på TV4. En montör från Alingsås skrapar Triss och vinner 100 000. Han är inte besviken, det ser man, trots att han kunde ha vunnit så mycket mer.
Vad ska han göra med pengarna? ”Det finns alltid hål”, det är det svenska standardsvaret.
Ingen säger ”jag ska bygga en miniatyr av Flumeride i min trädgård”.
Fantasilösa folk.
Så kommer sköterska och hämtar. Vi går igenom lite hur det såg ut senast och hur mycket lugnande jag ska ta. Mezotra… vad fasen det nu kan heta.
Först två milligram. Då tuppar jag nästan av. Ett milligram till. Då tuppar jag av. Men bara nästan, jag minns ändå lite lite vagt att de höll på. Men jag minns inte obehaget
Dr K gör sin grej. Dr K är bäst.
Så efter en timme vaknar jag i rummet intill, dit de har rullat mig. Då har jag sovit gott. Men bara på totalt 3 enheter i stället för 7 förra gången – då jag köpte rökt makrill med kort datum på vägen hem, utan att sedan kunna minnas att jag gjorde det. Bisarrt.
Jag har ju fastat, så jag går snabbt ner i caféet och äter frukost: en macka med köttbullar, en hallondryck från Kullamust och en mazarin. Tittar på de andra som fikar där. Ingen vill vara där. De mår så olika bra. Många är gamla. Jag försöker att inte titta bort när jag ser någon som är sjuk eller smutsig eller sliten, utan bara liksom… vara där ihop med dem, trots att jag känner mig så frisk, trots att jag tycker att jag borde fika på andra caféer.
Sen går jag hemåt. Lite darrig i benen; ändå trygg och stabil.
Men sedan går jag in på Coop.
Jag är på min vakt
Ingen jävla makrill nu, tänker jag, och tittar två gånger med stor misstänksamhet på alla saker i korgen.
Det visar sig att jag tydligen har en stark orientering för kort datum/röda lappar. Granatäppelkärnor. Leverpastej. Morötter till medlemspris. Fylld pasta. Jaha. Och en färdigrätt!? I en plastlåda, nån biff med sås för 35 kronor, ibland behöver man ha en snabb lunch redo i frysen.
Jag är skeptisk mot den där lådan. Hade jag verkligen köpt den en vanlig dag? Undrar jag MEDAN JAG FORTFARANDE INTE HAR KÖPT DEN. Och sen köper jag den.
Sen går jag hem och sätter mig vid skrivbordet och känner mig normal.
