”Lunds universum” (2008) är främst en bildernas bok. När fotografen Per Lindström sent 2006 försiktigt frågade om jag möjligen högst eventuellt kanske någon gång i framtiden rent hypotetiskt kunna tänka mig att medverka med texter i en fotobok om Lunds universitet – då var han extremt noga med att inte pressa mig det allra minsta.
Eftersom Per redan hade gjort fyra böcker i serien ”Anima Lundensis”, Lunds själ, med den bemärkte men nu avlidne skribenten Jan Mårtensson, så förstod han väl att det skulle kännas lite konstigt och kanske dessutom rätt svårt att försöka axla Jans rymliga ytterrock.
Men smicker biter, som det heter. Ett och ett halvt år senare var vi klara, och boken finns dessutom i en fin engelsk översättning med titeln ”The Universe of Lund”. Boken hittar du hos välsorterade bokhandlare i Skåne och via Bokus. Gör du inte det, så mejla mig, så ska jag hjälpa dig.
***
FORSKNINGEN
Albert Levan hade just fyllt femtio. Han var framgångsrik forskare, ännu inte professor i cytologi, disputerad sedan mer än tjugo år. Han levde ett stilla forskarliv i Lund med sin familj.
Det är inte säkert att han själv anade vidden av de resultat han nådde, den 22 december 1955, då han med ett lätt tryck med tummen för hundrade eller tusende gången klämde fast ett cellprov mellan två täckglas.
Människans kromosomer. För första gången på en tydlig bild, för första gången rätt räknade och bestämda att vara 46 till antalet. Länge hade man trott att de var två fler.
”Skepsis är alltid den akademiska undersökningens utgångspunkt”, som forskarlegendaren och naturvetaren Carl Adolph Agardh lär ha sagt, men Albert Levan var till slut helt säker.
Han räknade. Han räknade igen. 46 blev det.
”Han hade gjort oändligt många cellprov. Han förstorade, försökte och gjorde om och blev väldigt skicklig på att lägga en cell mellan två täckglas och trycka till. Han måste varit världsmästare på att trycka ut celler med tummen.”
Hon som berättar är Albert Levans dotter, Cecilia Torudd.
”Jag hörde talas om det länge. Jag såg bilderna och hörde pappa prata. En dag precis före jul sa han att nu såg han dem tydligt, kromosomerna, det var ju den där vintern 55-56, jag var tretton år och tänkte nog mer på andra saker. Så mer än så var det inte, för mig, även om det väckte ett visst rabalder. För pappa var det hans livs upptäckt.”
Albert Levan var passionerat intresserad av sitt arbete. Det var, säger Cecilia Torudd godmodigt, ett ”evigt tjat” vid frukostbordet om de där kromosomerna. Men hon övervägde aldrig en karriär i sin fars fotspår. I stället blev hon framgångsrik illustratör och nådde stor popularitet med sin serie ”Ensamma mamman”.
Cecilia Torudd berättar om hur pappans särpräglade forskardrag möjligen kan vara allmängiltiga.
”Jag har sett det hos många. Blir man uppslukad av något blir intresset bara starkare. Min far insåg att ju mer man kan om något, desto mindre kan man. Han såg hur mycket det fanns kvar, och det är en tillgång för en forskare. Kanske vad man än gör. Jag pratade med pappa om Nato nån gång på sextiotalets slut. Då visste han inte vad Nato var. Han hade ingen susning om vad som hade hänt i världen, inte på rätt länge. Han var helt inne i sin värld. Men det hände att han spelade cello också!”
Albert Levan föddes 1905 och dog 1998. Forskningsresultatet, som hade uppnåtts tillsammans med kollegan Joe Hin Tjio, redovisades för första gången i den lilla vetenskapliga tidskriften Hereditas i början på 1956. Upptäckten ansågs vara så sensationell att Albert Levan i sin avhandling ödmjukt påpekade att det kanske kunde röra sig om ett undantag. Men i grund och botten var han helt säker, efter att ha räknat kromosomerna om och om igen över 200 gånger.
Nyttan av Albert Levans upptäckter har visat sig i fosterdiagnostik, diagnostik av cancersjukdomar och miljöorsakade genetiska skador. Albert Levan blev 1968 utnämnd till hedersdoktor vid farmakologiska fakulteten vid Sorbonne i Paris. Han utnämndes till medicine hedersdoktor vid Lunds universitet 1958 och 1961 fick han sin personliga professur i cytologi.
***
UTBILDNINGEN
Klockan var lite över ett på eftermiddagen, den 15 september 2005. En torsdag. Biskop Christina Odenberg tog Sara Gustavssons hand och frågade:
”Är du nervös?”
Sara nickade.
”Det behöver du inte vara, för du är antagen.”
Sara Gustavsson hade passerat nålsögat. Efter många, många timmars studier och svåra tester där hennes lämplighet som framtida präst i Lunds stift skulle bedömas var saken klar. Vägen mot yrkeslivet låg öppen.
”Det var hundra gånger värre än Idol på tv. Jag minns att jag skuttade nerför trapporna efteråt. Och att jag mumlade shit! när jag gick ut från biskopens rum. Det var ju hela min framtid det handlade om”, minns Sara Gustavsson.
Sedan ringde hon familjen. Till dem hade hon sagt att beskedet skulle komma först nästa dag – för att hon skulle ha en chans att samla sig, i den händelse hon inte skulle bli antagen.
En liten vit lögn kan vara okej. Även för en blivande präst.
Under de första 200 åren tog Lunds universitet emot totalt 20 000 studenter. Det klarar i dag samma universitet på ett halvår. Och just Centrum för teologi och religionsvetenskap ligger i framkant på humaniorasidan – de ämnen man läser på Allhelgona Kyrkogata ligger i tiden. Under statsministeraftonen i AF-borgen på hösten 2007 enades de före detta statsministrarna om att goda kunskaper i religion och religionshistoria kommer att vara en förutsättning för framtidens statsledare.
Under en skånskt regnfuktig vinterkväll bjuder CTR till mingelkväll för alla nya studenter. Men de som har varit med ett tag, som Sara Gustavsson, kommer också. Det står ”Välkommen till en ny termin” på väggtavlan, och det finns generöst med plockmat till gästerna. Den före detta ärkebiskopen KG Hammar är bland dem, som innehavare av en gästprofessur.
Bland religionsstudenterna finns traditionellt tre grupper: de blivande lärarna, de blivande prästerna och så de övriga – specialister i andra ämnen, som ändå vill bredda sig. Läkare och statsvetare och jurister. Den här gruppen är den konjunkturkänsliga. Är det bra drag på arbetsmarknaden går sådana studenter direkt ut i arbetslivet. Ser det bistrare ut? Då breddar de sig med ett år på CTR.
”Jag har trivts bra ända sedan jag började, men ändå mer och mer för varje år. På sätt och vis känner jag redan lite separationsångest”, säger Sara Gustavsson.
Hon är 25 år nu, och har gått en ganska rak väg från studentexamen. Under en tid utbildade hon sig till reseledare. En präst som vill resa kan alltid söka sig till SKUT, Svenska kyrkan i utlandet, och det är precis vad Sara Gustavsson tänker göra.
Hon är en av cirka 40 000 individer som varje år läser i Lund, och hennes tid vid universitetet lägger grunden för hela hennes framtida tillvaro. En livsriktning stakas ut. Tanken svindlar, och multipliceras den med 40 000 blir den nästan omöjlig att ta in:
Det är här det börjar.
