När jag nu äntligen ingår i en kulturredaktions inre krets (Sydsvenskans kulturredaktion består bara av en krets, jag medger det, men ändå) så får jag tillgång till en massa roliga och nya böcker som jag kan låna eller få men alldeles garanterat läsa och sedan skriva om, om jag vill.
Det vill jag.
Men där emellan sticker jag så klart in lite annat, äldre grejer och ibland något från min egen hylla hemma som jag ännu inte har hunnit med. Torgny Lindgrens korta men ofta omskrivna och hyllade Hummelhonung räckte till ett par bussresor härom veckan.
Vad ska vi säga om den? Inte så mycket. Det tycker jag inte att den var värd. Jag undrar mest bara varför alla västerbottniska författare (Kerstin Ekman, Sara Lidman et consortes) är så fascinerade av kattpiss.
