Jag gör en Stroganoff-variant på lövbiff med kort datum i dag.
Kommer att tänka på att Sverige hade många fler kommuner förr. Det var opraktiskt. Som mest hade Sverige mer än 2 500, mot dagens knappt 300. Den stora sammanslagningen på sjuttiotalet fick en lustig effekt: alla tidigare småkommuner såg till att tömma sina kassor, för att vara säkra på att pengarna skulle stanna där, i den egna bygden. Vissa kommuner investerade i gatubelysning.
Men Fjärås, där jag växte upp, och som sögs upp i Kungsbacka kommun – där byggde de en simhall. Sex banor, tjugofem meter. Två meter som djupast.
Jag lekte där jämt. Vi hade ett familjekort, det kostade 400 kronor för hela familjen för ett helt år.
Oftast var jag där själv eller med kompisar, men på fredagarna kom jag hem efter skolan och mötte min syster och min pappa. Tillsammans tog vi bilen upp den korta biten till simhallen. Anna och jag kastade oss i vattnet och lekte. Pappa sprang ett varv på motionsslingan, satte sig en stund i bastun, och avslutade med att komma ut och doppa sig och hämta oss. Pappa är ingen storsimmare. Han blåser upp kinderna när han simmar. Jag tror att han känner att det ökar lyftkraften i vattnet.
Sedan åkte vi hem till mamma, som inte gillade simhallen något vidare, och som skämde bort oss med färdig middag. Den bästa fredagsmaten: potatisgratäng i ganska tjocka skivor och gradvis imatad grädde. Lövbiff, serverad med vitlökspress på bordet för den som ville.
Men – jag kan inte återskapa den rätten, hur bra lövbiff jag än steker. För att den verkligen ska smaka av min barndom måste den också ha en liten liten doft av klor.
