Kanske kommer jag alltid att skriva lite kulturkritik, men det är när jag gör det så här lite, och utan att vistas i redaktionell miljö med någon regelbundenhet, som jag fått utrymme att tänka mer på på genren.
Det är inga originella saker jag tänker.
Kulturkritiken är för välvillig i sammanhang som rör bildkonst, vilket också Pontus Kyander nyligen skrev intressant om i Sydsvenskan. Han förklarar exakt varför.
Kulturkritiken är för likriktad i vad den finner intressant – jag har själv som författare varit med om det i ”positiv” mening, när mina böcker har recenserats av i princip varenda viktig redaktion, samtidigt som jag har sett böcker som skrivits av vänner och bekanta inte få någon uppmärksamhet alls. Fel förlag, fel ämne, fel tajming, inte en på redaktionen tillräckligt bekant upphovsman… Allt det där samspelar och det kan bli lite slumpvis. (Illvilligt är det däremot inte. Jag har aldrig någonsin sett det spela in vid utlägg av recensioner eller publicering av texter eller beslut att inte recensera ett visst verk. Jag kan vara naiv eller blind, men ingen är mig veterligen så viktig att han eller hon utsätts för något slags systematiserat ihjältigande av sina habila romaner.)
Kulturkritiken har svårt att hantera en del konst av politiska skäl. Det största problemet är då inte oviljan att ta i ”kontroversiell” konst eller litteratur, om någon trodde det. Det största problemet är oviljan att säga sanningen om vad som är dåligt, ity det är så vällovligt. Vi har en rad pinsamma exempel på hur svenska recensenter har vridit sig som maskar för att försöka undvika att säga ”detta är en för jävla dålig bok” när det ändå har varit befogat att säga det. Skälet är då alltid att författarens ärende är vällovligt, eller personen lätt att beundra eller sympatisera med. (Det vore elakt av mig att ge exempel – det är inte dålig konst jag är ute efter i denna säkert av nästan ingen lästa bloggtext, det är dålig kulturkritik.) Vi har också ett antal i mina ögon otroligt talangbefriade artister som vi får läsa sexsidiga porträtt av i dagspressen, men vars konstnärliga prestationer inte alls motsvarar utrymmet – det är livshistorien, det ”tuffa livet i förorten” eller något i den stilen, som skapar storyn som i sig ska lära oss att detta som denna i och för sig beundransvärda person ägnar sig åt också är konst som har ett stort värde eller en stor kvalitet. Sedan går det tre år, och så kommer det inget mer bortom hajpen och den första hiten. Det är så man efterhandstestar det journalistiska omdömet.
Igen, exempel? Aldrig i livet, det är inte enstaka mediokra kulturutövares fel att de får oproportionerlig uppmärksamhet, det är redaktionernas. I värsta fall hickar de till på ”Sommar i P1” också, och låter vederbörande göra ett program sådär tre år efter att alla pratade om dem. Finns några sådana exempel i år!
Slutligen har vi ämnesvalen. Även detta kan låta kontroversiellt eller en smula inopportunt, men förlåt mig generaliseringarna: det är så att det tycks finnas vissa ämnen som lättare vinner priser och uppmärksamhet än andra. (Klassiskt fina saker kanske kan sägas vara till exempel djupsinniga berättelser om svensk natur, den judiska historien, sådant som är gammalt och brittiskt, rebell- och frihetsmanifesterande berättelser, äldre socialdemokrati, allvarsam miljöjournalistik samt svartvita serier med drag av plakatkonst. Mindre fina saker är möjligen sport, ekonomi, underhållning som till sin natur snarare är ljus än mörk, industri och näringsliv och förstås allt som har med datorer att göra.)
Detta leder förstås till att det uppstår ”säkra” positioner. Det är tryggt att ge en god recension, ett fint pris eller en plats på Bokmässan åt någon som arbetar i den första kategorin snarare än i den andra.
Så varför blir det så här? Tyvärr tror jag att svaret är jättetråkigt:
Nästan allt detta skulle man bättre komma åt om man hade tre gånger så många recensenter som hanterade ett två gånger så stort utrymme med en dubbelt så stor budget. Eller hur man nu vill räkna. Mer av allt. Men det är tiden och kostnaden och utrymmet i kombination med det rekordstora utbudet som driver oss nedåt, och som leder till sämre underbyggda omdömen av nervösare karaktär.
