Förr om åren brukade jag med manisk energi argumentera för värdet av en fungerande (men reformerad) upphovsrätt. Det var och är en unik engagemangsfråga för mig, av ett alldeles speciellt skäl: Jag tycker att den är rätt tråkig. Jag ägnar mig normalt inte så mycket åt skriva om och engagera mig i saker jag tycker är tråkiga.
Men nu är det läge.
I korthet: pjäsförfattaren Malin Lagerlöf har använt stycken av Per Anderssons klassiker om Jan Stenbeck när hon skrev sin pjäs om samma person för Uppsala stadsteater. Hon har inte bett om lov, hon har inte angett källa. Hon har citerat stycken rakt av, återgett detaljer, repliker, scener.
Per Andersson har argumenterat perfekt i ett par artiklar i DN, medan Dramatikerförbundets Susin Lindblom har uppvisat en blandning av dumhet, dumdristighet, arrogans och okunskap i sitt svar.
Allra bäst skriver Björn af Kleen om saken i Expressen. Läs också mycket gärna Tove Ellefsen Lysander i DN.
Så varför är detta lilla upphovsrättsbråk viktigare att uppmärksamma än andra? Enkelt: det är inte några rövhattspirater som försöker argumentera enligt ”internet är ju FRITT”-modellen eller så. Det är en ganska inflytelserik person på ett ganska inflytelserikt fackförbund som driver en juridiskt och intellektuellt fullständigt ohållbar linje.
Jag gissar att hon gör det för att försvara sin medlem, och alltså talar mot bättre vetande. Man kan inte gärna ha hennes jobb och samtidigt veta så lite om juridik.
Den verkligt intressanta frågan är vad Malin Lagerlöf själv tycker. Känner hon att det är rimligt att låta sig representeras av Susin Lindbloms undermåliga text? Ska de orden föra hennes vidare talan i detta?
Kanske är det ändå så. För det är ju inte första gången som Malin Lagerlöf beter sig så här.
