Trots publikens betydande förväntningar på en uppföljare på tidigare års enligt mitt statistikverktyg ofta framgooglade succérapporter från den kära litteraturgeggan på Manilla kommer jag att satsa på exklusivitet: jag kommer att berätta spridda småanekdoter (det finns typ inga ändå) för personer jag träffar i stället för att blogga här. Så jävla nittonhundratal, eller hur?
En sak bara: Jag kom allra först fram till buffén (alla gör ju vad de gör bäst) och kunde notera att en av de vitklädda tjänsteandarna var lite nervös – trots all den fina och vällagade maten.
– Allt under kontroll eller?, undrade jag nyfiket, eftersom jag har en romantisk dröm om att få jobba som kock eller cateringmänniska men aldrig lär få göra det, och därför gärna slår mig i slang med kökspersonal och försöker ställa initierade frågor om deras jobb.
– Jorå, sa hon, men vi har bytt ut spenatpajen mot en kantarellpaj i år. Så det är några som är lite oroliga för hur det ska tas emot.
Var inte bjuden i år. Lite retligt kändes det allt, inte minst för att jag hade köpt en ny klänning med just denna tillställning i åtanke. Jaja. Vad är väl en bal på slottet.
Den är säkert lika fin nästa år! 🙂
Det där om att du när en dröm att få arbeta som kock eller cateringmänniska ska jag lägga på minnet för framtida festligheter. Jag ser framför mig en dignande buffé av friterat smör på min trettioårsfest.
Åfyfan!!