Årets roligaste: Att ta en stor tugga över hela melodifestivalen och följa cirkusen från första presskonferens via ishallen i Skellefteå och hela vägen till Kiev. Och så gjorde det ju mig till DN:s förste bloggare.
Årets hotell: Hotell Ukraina i Kiev. Gedigen stalinistisk skrytarkitektur med en ängel på en sjuttiometers kolonn framför entrén. Grandiost.
Årets tråkigaste: Jag hatar att skriva om fildelning och upphovsrätt. Ändå gör jag det ibland. Det är viktigt.
Årets stad: Stockholm, trots allt.
Årets idrott: Zlatans mål mot Ungern. Oscar Wendts match i Blåvitt borta mot Helsingborg.
Årets yrkesmässiga förebild: Cecilia Jacobsson på Dagens Nyheter. Jag drömmer om den dag då jag som hon klarar av att hålla en så exceptionellt hög lägstanivå både i textkvalitet och produktivitet. Det är som om hon bara behöver skala av det översta lagret av sin kunskap och sin energi för att leverera fem dagar i veckan eller mer om det behövs. Lägg till det en prestigelös och trevlig person, och ni har en av rikets bästa journalister.
Årets desperado: Den trevlige Rolf van den Brink, utgivare på Dagens Media, experimenterar med att varningsmärka vissa artiklar på temat ”vi tror den här storyn är sann, men vi är inte säkra”. Jag brukar försöka tycka om nya initiativ; branschen har för få sådana. I detta fall har jag inte lyckats.
Årets blogg: Diagnos. Kom, ägde, la ner.
Årets baksida: Rättshaverismen i bloggosfären, framför allt bland agitativa mediekritiker och politiska brandfacklesajter. Ge en dåre en tryckpress och kom ihåg att du som en följd av det måste ta ett djupt andetag och påminna dig själv om yttrandefrihetens värden.
Årets pseudonym: Årets mest självklara vinnare, och han heter Mats Hård.
