Jag har kapat listhysterin i medierna tidigare. Som en sorts postironisk handling ska jag därför den närmsta veckan eller så ägna mig åt en enda sak: en evighetslång årsbästalista. De tio första punkterna kommer här. Är ni med? Okej? Okej!
Årets lista: den här!
Årets nykomling: Min dotter.
Årets krav: Fyllig kolofon i varje bok.
Årets bästa journalistiska text: Po Tidholms uppgörelse med Kay Pollak.
Årets bästa egna: Intervjun med Ulf Lundell och reportaget om religionsuppfattningar efter tsunamin blev lyckade. Och Monopolspelet om Bonnierkoncernen som jag gjorde i DN i vintras, även om det var extremt branschinternt.
Årets sämsta egna: Intervjun med Kajsa Ingemarsson. Ingen katastrof precis, men så tydligt får man som reporter inte visa att man inte är så himla nyfiken.
Årets reportage: Maciej (uttalas MATSCH-ej, så vet ni det) Zaremba om byggfacket, som såvitt jag kan förstå från mitt tjänstemannaskrivbord är en maktfullkomlig, antihumanistisk och obehaglig organisation.
Årets bilder: Tas varje vecka av Åsa Sjöström, först på DN, nu på Sydsvenskan.
Årets måltid: Med Anthony Bourdain på Bon Lloc.
Årets skribent: Min gode vän och kollega Niklas Orrenius här på Sydsvenskan. När jag läser hans allra bästa grejer, som den här om sverigedemokraten Rickard Jomshof, är det som att sitta på en pianopall bredvid en konsertpianist. Jag vet att jag också kan spela, men det räcker att konsertpianisten slår an ett vanligt jävla C-ackord för att jag ska inse att det inte kommer att spela någon roll hur mycket jag övar. För så bra blir jag aldrig.
