Jag är inte bland dem som sågar Skugge. Att såga Linda Skugge är världens tröttaste, tråkigaste, bittraste och mest förutsägbara genre.
Den senaste tiden har Linda Skugge ifrågasatt saker som statlig garantilön för konstnärer och stora skattefinansierade stipendier och författarfondens utbetalningar till sökande författare.
Det är bra.
Sådant ska man ifrågasätta. Eller ännu hellre granska, som Markus Wilhelmson gjorde i ett kanske lite raljant men som vanligt mycket skickligt genomfört reportage i söndagens DN.
Det som återstår nu är de goda argument som ska visa Linda Skugge och den gissningsvis betydande del av svenska folket som tycker som hon att hon har fel. Eller åtminstone inte ser hela bilden. Eller åtminstone inte har rätt i allt.
Saken är att ingen skriver sådana texter.
I stället skriver de skribenter som kan förväntas ta sig an den här debatten på sitt vanliga sätt: med blinkningar till redan införstådda, med för stor kärlek till en snygg formulering. Inte som de borde, nämligen pedagogiskt och polemiserande.
Det påminner mycket om debatten om upphovsrätt. Sådana som är anhängare av idén om en stark upphovsrätt – sådana som jag, till exempel – lyckades i det längsta inte hantera debatten om upphovsrättens betydelse på ett särskilt bra sätt.
Vi tog upphovsrätten för given.
Vi trodde att den inte behövde förklaras.
Vi trodde att den inte behövde försvaras.
Vi trodde att ifrågasättarna var färre än vad de var.
Och vi som nu tror att det kan finnas stora poänger för ett samhälle att hjälpa en del icke kommersiellt självbärande kulturyttringar att existera har en del att bevisa.
