Vilken lättnad att den där festivalen är slut och att ingen dog. Så känns det att vara skåning i dag. Jag orkade inte titta på hela, det var länge sedan jag tyckte att det var roligt, men jag såg inledningen och blev omedelbart glad av att Björn Skifs, ofattbara 77 år gammal, stod där med sin röst intakt.
Han är fenomenal!
Och – på grund av att han var där ska jag äntligen komma ihåg att skriva några rader om en för de flesta totalt okänd men snillrik svensk musiker: Leif Larson. Han skrev med ett s oftast, men hade två s i passet och dog i vintras, knappt sjuttio år gammal. Han var keyboardist främst, men spelade många instrument, och producerade och skrev låtar åt många svenska artister på framför allt åttiotalet och nittiotalet. Louise Hoffsten hade knappast fått den enorma succé som hon fick med ”Rhythm & Blonde” och låtar som ”Never gonna be your lady” och ”Let the best man win” utan Leif Larson.
En gång såg jag Hoffsten spela i Bengans skivbutik i den gamla ombyggda biografen på Stigbergstorget i Göteborg, med Leif Larson som enda komp vid ett Rhodes-piano. Jag var väl sjutton år gammal och blev helt knäckt över hur bra han spelade. Snärtigt, precist. Man kan höra stilen precis i introt till ”Never gonna be your lady”. Han var cool också, han såg ut som om han satt där i solglasögon, men han hade inga solglasögon. Han spelade på Marie Fredrikssons och Lisa Nilssons och Sanne Salomonsens och Ted Gärdestads och Anne-Lie Rydés plattor för att nämna några. Och kopplingen till Skifs? Främst kompositionen av en stöddigt stadig men samtidigt lätt och liksom ömsint ballad som heter ”To touch you”. Skifs bästa inspelning nånsin. Staffan Astner på gitarr. Hundra procent åttiotal i hela produktionen.
Så i dag, visst, grattis den där gossen från Schweiz, men skål för Leif Larson.
