Det har varit en lässommar. En extrem sommar, jag har inte läst så mycket på kort tid sedan jag var tonåring. Detta, bland annat:
* Johanna Nilsson är en briljant författare. Jag stannar i var tredje mening i ”De i utkanten älskande” för att den är så elegant skriven, roligt påkommen, intensivt betydelsebärande. ”Konsten att vara Ela” är nästan lika bra och jag är väldigt nyfiken på vad hon skriver på just nu.
* Visst var Jonathan Franzens hajpade ”Tillrättalägganden” väldigt bra. Ett stort konstverk, liksom. Men ändå blev det lite som att få smaka på en annan familjs mytiskt omtalade ritualmat. Detta är gammelfasters vinbärssaft, den är magisk. Jasådu. För er kanske. Så väldigt omtalad som den här boken är… och så var det ändå inte mer än så? Jag hade förväntat mig att få mitt liv skakat i grunden eller så.
* Anna Gavaldas novellsamling får mig att verkligen önska att jag ska få en chans att intervjua henne någon gång. Tidigare har jag läst ”Jag älskade honom” med stor behållning.
* Truman Capote recenserar jag i nästa nummer av tidskriften Scoop, och det handlar då förstås om den nya svenskspråkiga utgåvan av ”Med kallt blod”. Ur recensionen:
”Capotes rigorösa research är visserligen känd, hans banbrytande metodik likaså. Men denna bok ska läsas som litteratur, inte som journalistik, och det förvånar mig att den av så många anses journalistisk i sitt upplägg.
I själva verket saknar den ju många av journalistikens grundläggande signum: intervjufrågan, intervjusvaret, den formella faktabakgrunden. Faktum är, vilket förvånar mig, att den dessutom är skriven med ett väldolt subjekt.
Capote själv skymtar aldrig fram mellan raderna. Inte en endaste reflektion. Inte något som avslöjar hans egen närvaro.
Är inte det bra då?
Ja och nej. Det är bra för berättelsen. Capote stör inte. Men samtidigt: Varje observant påverkar observationens slutresultat. Genom att så effektivt låta oss glömma sin närvaro blir Capotes berättelse bedräglig i den meningen. För saken är ju att människorna i Kansas såg Capote när han var där. De talade med honom. De visste att han skulle skriva om dem. De visste att de skulle bli tolkade, porträtterade, omskrivna. Det i sig problematiserar direkt autenticiteten, det vet alla som gjort reportage från minsta simskoleavslutning där tioåriga barn studsar runt och ropar fota mig, fota mig.”
* Lauren Weisbergers redaktionsroman ”Djävulen bär Prada” var givetvis drömläsning för mig som för alla redaktionsjunkies. Får nog ta och se filmen; Meryl Streep i rollen som den psykopatiska despoten till chefredaktör låter på förhand som årets casting.
