Jag har en stadig trälåda i mitt arbetsrum, tillverkad på Genarps lådfabrik. Jag köpte den när jag var där på reportage en gång och vill minnas att jag efter viss övertalning fick betala en tjuga för den eller något sådant.
Det är en mycket bra låda. Den går under namnet ”Roliga arkivet”, och innehåller framför allt fyra saker: fotografier, tidningar, personliga minnen av typen mor- och farföräldrars dödsannonser (vilket ju i sig inte är roligt alls, jag borde kanske döpa om arkivet inser jag) samt barnteckningar.
Tidningarna som jag har sparat ligger där för att de är speciella. Ovanliga redigeringslösningar, viktig information som kan vara bra att ha, lysande texter för omläsning…
Någon gång per år städar jag Roliga arkivet. Lyfter ur, slänger några saker, garvar lite, lägger tillbaka.
Något som jag alltid lägger tillbaka är detta exemplar av Månadsjournalen, från 1997. Främst på grund av sitt omslag, med tillhörande cover story. Fotografen Hans Gedda och reportern Per Svensson har gjort ett fantastiskt porträtt av Joachim Berner, då nytillträdd utgivare på DN.
Det är så mycket som är bra. Och det är en hel del som man aldrig, aldrig nånsin, skulle göra i dag. Ingen makthavare skulle posera sådär. Inte heller sätta sig i en klyka i ett stort träd, som han gör på en av insidesbilderna. Ingen redigerare eller bildredaktör på en seriös tidning skulle utsätta bilden för så mycket ljusmanipulation att ögonfärgen på huvudpersonen lyser som strålkastare. Jag tror dessutom inte att man skulle kalla en 34-årig chef för ”gossekonung”.
Men det som är bra? Ja herregud. Vilken text. Per – som jag jobbar tillsammans med och känner, så maximalt jäv på det här omdömet – är at the top of his game. Kanske nästan för mycket. Stilen, som alltid har varit hans kärnkompetens, är så rikligt använd att den ibland nästan ställer sig i vägen för innehållet: man blir som läsare så tagen av en del formuleringar att man glömmer vad det faktiskt står.
Det blir, fattigt nog, en idrottsmetafor som jag får ta till för att beskriva det: Det ser så vansinnigt lätt ut, som när Roger Federer gör en tittfint och lojt lägger förbi bollen ner på baslinjen, men i fel hörn. Så avigt, så effektivt. Kronologin är omkastad utan att det känns besvärligt. Intervjun har pågått ett tag när reportern skriver: ”Så en kvav måndagsmorgon i början av juli tar jag morgontåget…”, och det funkar.
Ibland blir det för mycket med symboler och långdragna liknelser och bilder i precis varje händelse: ”En av Joachim Berners fyra systrar, som bor i en av de röda byggnader som sväller i solen på andra sidan grusplanen, har varit uppe under den gångna åsknatten och räddat hästarna från att råka i sken, ett tillstånd som annars brukar förknippas med hennes bror.”
Och själva innehållet? Månadsjournalen finns inte längre, och det tror jag främst beror på att den ofta gjordes inte för DN-prenumeranter, utan för… tja, DN-medarbetare. Jag älskade den, den gjorde journalisternas journalistik. Det här reportaget var alltså pang i målgruppen, och de stora frågeställningarna är faktiskt identiska för dagspressen nu, arton år senare:
Ska de unga verkligen läsa detta? Vill de ens medverka? Vi får veta att Berner försökte värva Henrik Schyffert till Namn & Nytt, varpå Schyffert svarade med en suck.
Metro utmålas som det stora hotet, internet nämns inte. Man pratar om värdet av ökade läsarintäkter, men genom sänkta priser och därmed höjd upplaga, inte tvärt om, som det ju blev. Allt förstås kryddat med massor av härlig DN-kremlologi, förtroendeomröstningar och principer och maktdelning och allt vad det är.
Och där någonstans… känns det ändå länge sedan.
***
Resten av tidningen då? Lika härlig. Nils-Petter Sundgren poserar i smoking, men berättar att han aldrig bär vit smoking norr om ekvatorn. Göran Hägg hyllar Per Wästbergs sorglösa dagböcker (som fortfarande utkommer, och fortfarande är sorglösa). I en intervju talar Karin Johannisson om sjukdom och kroppsstigma, precis som nu. Ett reportage skildrar Asien som det självklara ekonomiska navet i världen framöver, precis som nu.
Sångerskan Anne-Lie Rydé skriver en text om sitt möte med Burt Bacharach, och bisarrt nog står det under texten att de två möttes ”vid lanseringen av nya vodkan Svenskt Brännvin”. Ulrika Knutson reder ut den konstnärliga storheten hos nakensnubbarna Gilbert & George, Åsa Moberg skriver krönika om Miss Universum, Lena Endre porträtteras under rubriken ”Undret Endre” av Håkan Lahger… Annonser ser vi från klocktillverkaren Citizen, STS Alpresor, Israeliska statens turistbyrå, Rolex, Armani, Boss, Nordén auktioner, Bukowskis, Ralph Lauren – samt tvättmedelstelefonsupporten Via Direkt.
Man kommer ju osökt att tänka på denna Tage Danielsson-klassiker: https://open.spotify.com/track/1xEAvH1rULJYUXeuxb9xjw
”En tidning för DN-journalister snarare än för dem som läste DN” – kanske det, men framför allt var ju Månadsjournalen (som tidigare hetat Idun) det sista försöket här i landet att göra ett magasin för den ”bildade borgerligheten” i vid mening, en periodical som var oansträngt öppen mot det där man kallade ”finkultur”, mode ”för vanligt folk” och borgerlig livsstil och som inte behövde syssla med extremsporter, träning, chick-lit eller en massa reportage om militärhistoria osv. Den försvann väl ungefär samtidigt som BLM och Artes lade ner, två tidskrifter som hade varit givna bevakare av den eh, finare litteraturen och dess historia. De flesta länder i Europa har den sortens tidskrifter och veckotidningar, med de ambitionerna, men i Sverige lever de sedan länge på undantag. Det är någonting med den svenska medelklassen och dess läsvanor, eller dess självbild…
Sedan stämmer det säkert att både politiska och mediala toppar har blivit mycket mer up-tight ifråga om hur de porträtteras i media. Det går ju knappast att tänka sig en intervju med Helin eller Herlitz (eller ens Heidi Avellan) som är lika ogarderad och sprallig som den med Berner verkar ha varit, precis som det inte går att tänka sig Reinfeldt eller Annie Lööf ge en spontanintervju på franska till en tv-reporter från Paris när de kommer ut ur bastun efter ett tennispass (som Palme i dokumentären häromåret).
Man brukar säga ”språkområdet är för litet” när kulturen inte räcker till… Tja, det är kanske sant. Men deppigt är det. En ny MJ är en av de saker jag skulle dra i gång om jag vore gaziljonär.