…en artikelkommentar till min senaste krönika i Journalisten:
Först har vi en nationell debatt i veckor om näthatarna, hur grovt de uttrycker sig och hur de skövlar jordmånen för god och saklig debatt. Och därefter kommer Martin Ahlqvist med en krönika där han varnar sina läsare för att läsa ditt inlägg eftersom din debattnivå antyds vara så låg. Han behandlar alltså dig – av alla människor – som om du vore ett troll med Anna Anka-argument. Jag kan bara meddela att jag inte gick på tricket – jag läste dig i alla fall. Och kunde snabbt konstatera att det var du som vann debatten.
Kan bara instämma. Politisk journalism borde handla om politik och visioner, inte om politiker…
Visst var det en halvkorkad replik, men den sortens primadonneaktigt selektiva svar, som dessutom tar sig väldiga friheter med vad de andra sagt och inte sagt, är ju närmast business as usual i svensk press numera. Eftersom du sällan får det mesta av en viss debatt samlad i ett och samma organ – alla föredrar att svara i sin hemmatidning eller på sin blogg – så blir det en fråga om att sätta ett par punchlines och sedan utropa sig till segrare; de flesta som läser kommer inte att leta upp alla de tunga inläggen, läsa dem och sedan/under tiden dra sina slutsatser.
Så länge det normala var att en debatt fick rasa ut i en eller högst två stora tidningar, ofta en som ”alla” läste, och man inte hade stora bildbylines som markerade status, så var priset för att leka drottning, posera utan att ha ordentligt på fötterna också mycket högre. Men nu lever vi i en ny tid, kan man tänka.