När jag skrev ”Ordlekar” under 2003 och 2004 var det allt mer tydligt att jag hade ett särskilt motiv: Att få vara ifred med vad jag skrev. Jag ville göra allt själv, och gjorde det också, inklusive den tekniska produktionen. Jag tog hjälp med omslaget och behövde fråga en snäll kollega om några detaljer i det grafiska – men annars var ”Ordlekar” rakt igenom min, bara min.
Det var så annorlunda mot att ingå i ett stort tidningsmaskineri, som jag visserligen alltid älskar, men som har sina mallar och former.
”Ordlekar” består av runt åttio texter som är helt fria från sådant. Jag älskade att skriva dem, och utan jämförelser i övrigt är det precis den känslan jag minns när jag nu snabbt läser Per Wästbergs lilla ”Läsebok”, en alldeles ny samling miniessäer, eller minnesanteckningar, om läsning och skrivning och möten med författare.
Wästbergs språk är inte tillräckligt hyllat. Så vansinnigt vansinnigt bra han skriver. Det är laddat men inte överdrivet dramatiskt, det är påhittigt men inte krystat, det är koncist men inte slarvigt i detaljerna för det.
Ibland påminner han om Herbert Tingstens sista böcker, de dagboksliknande noteringar som kom efter memoarerna. Bara godmodigare. Jag tänker läsa om snart, och lägga in en notering i kalendern om några år att läsa den igen då.
Några memoarer skulle jag aldrig i livet skriva, men om jag lever och har hälsan när jag är sådär åttiosex år, som Wästberg är nu, så ska jag försöka skriva något i samma genre som ”Läsebok”.
Det finns, näst människor, ändå till slut inget som har spelat lika stor roll i mitt liv som text.
