Den här bokmässan har den fördelen att de samtal jag hamnar i tycks bli riktiga. Något är det just nu, med mig eller personerna jag möter eller vattnet i Göteborg, som gör att vi diskuterar någons nyliga skilsmässa eller någons ”omförhandling av jämställdhetsvillkoren” i ett äktenskap eller biografiers omöjlighet eller balansen mellan att vara beundrare och samtalspartner när man i journalistyrket träffar en offentlig person vars arbete man älskar eller Göran Perssons eventuella sexighet. Samtliga exempel autentiska.
Jag såg en musiker i Weylermontern i går, hon kollade länge i högarna, och jag älskar en skiva hon gav ut för sexton år sedan. Jag var på väg att ta ett steg fram och säga det, men lät bli, och så ändrade jag mig igen och hon blev så himla glad. Man ska göra så.
Vi åt middag på Kometen, som Leif Mannerström har låtit förbli sunkigt utom i köket – klassiker och uppfinningar på menyn. Rakel gjorde så här med sin bergtunga:
Och min schnitzel såg ett kort tag ut så här:
Vi var alla mycket lyckliga, särskilt tror jag dem av oss som åt friterad ansjovis till förrätt. Jag tog pressylta, bara för att det fanns.
Sent på kvällen träffade jag en god väns flickvän för första gången, en sån där ”skandal att det inte har blivit av att vi har träffats förrän nu”-upplevelse. Jag tänker att de kanske blir en familj.
