Missa inte Fredrik Wass fina text om hur det är att vara riktigt lång. Själv är jag bara 191, och delar alltså bara en mindre del av hans erfarenheter. Men förstår dem rätt väl ändå.
Det som är speciellt med Fredriks text är att den på sätt och vis beskriver kroppsvantrivsel eller kroppsnoja eller vad man vill kalla det ur ett manligt perspektiv. Det är inte vanligt. Inte vanligt alls. Och bara för att liksom kvittera, så ska jag återpublicera en text som ingick i min första bok, ”Ordlekar”, som var ett slags bloggliknande textsamling, stilövningar som kunde handla om allt, texter som liksom inte passade in i Sydsvenskan, men som jag ändå skrev. Det är samma tematik i den här texten, lite i alla fall, och den heter ”Fel på min kropp”.
***
Jag tycker att jag är för luden. Jag tycker att jag är fyra-fem centimeter för lång. Jag tycker att min näsa kunde vara rakare och starkare. Jag tycker att min hållning är dålig. Och så tycker jag framför allt illa om mina höfter, mina love handles, mina sips. (Det är Volvos benämning för sidokrockskydd, Side Impact Protection System.) Utan att på något sätt vara överviktig har jag små fylliga fettlager på varje sida kroppen. De blir kalla fort. Det är som om blodcirkulationen är sämre i dem, som om de var halvdöda i sitt kalla fett. Jag tycker verkligen inte om att ha dem, och de är en utan kirurgi ovillkorlig del av mig. När jag i en kombination av Crohns sjukdom och en matförgiftning som fjortonåring snabbt tappade i vikt var blott ett konstant: mina sips.
Varför är jag byggd så? Jag vet inte. Jag har aldrig riktigt gjort upp med min fåfänga på så vis att jag inte riktigt känner den. Hur fåfäng är jag, och på vilka sätt? Jag vet inte. Men jag går inte omkring med jeans och bar överkropp när jag grejar med något i trädgården. Det kanske har att göra med att jag aldrig grejar med något i trädgården, men i alla fall: jag vill inte visa mig så.
Jag var ett älskat barn, känner mig bekräftad, sedd och uppskattad – men vill ändå inte visa mig i jeans och bar överkropp. Det har kanske, då, inte med några underliggande orsaker att göra, som man så ofta tror om just sådana val. Det kanske bara handlar om mina egna estetiska preferenser.
Jag märker att jag inte ens tror på det själv.
Men jakten på det svaret, och alla andra svar, fortgår!
Intressanta reflektioner, både Fredriks och din. En sak jag har funderat på är varför det anses helt comme-il-faut att påpeka för långa människor att de är just långa. Det är likadant för riktigt smala personer. Min tjugotvååring, som är ovanligt liten och smal, får till exempel ständigt kommentarer om det och goda råd (säkert i all välmening) från omgivningen om vad hon borde äta etc. Samtidigt skulle ganska få människor komma på tanken att på påpeka för en överviktig person att han eller hon är tjock. Eller?
Utseendet är viktigt, och ska tas för vad det är. Om det inte var en poäng så skulle vi helt tappa det kitt som får oss att vilja fortplanta oss och se en potentiell partner i vart hörn.
Speglar har ju en poäng, men inte som ockuperad mark utan som en snabb checkpoint; är jag OK att ta mig ut bland andra sociala varelser?
Helena, det beror nog på vem du frågar.
Jag är emellanåt lite mullig och får ofta tips och råd om mat och motion oombett, av folk som tror dom gör mig en tjänst.
När jag i omgångar gått ner 8-10kg och är därmed ”normal”, får jag väldigt mycket glada kommentarer av samma typer. Inte så kul att ständigt höra hur viktig ens vikt är!
Jaha, där ser man!