En spännande diskussion om representation och kvotering i en styrelse som jag samtalar med i dag. Jag kör ett gammalt argument, som jag har fått mig till livs av många sakkunniga, och delar det med er:
• Premiss: Att ha en viss erfarenhet är ibland likställt med att ha en viss kompetens.
• Exempel: Om en grupp människor ska försvara pressfriheten, men alla i gruppen har växt upp med pressfrihet, så saknar gruppen en avgörande kompetens – nämligen den att veta hur det är att växa upp utan pressfrihet.
• Slutsats: En enda man i en stor grupp kvinnor är inte ”inkvoterad”. Han är där på grund av sin erfarenhet av att vara man, en erfarenhet som resten av gruppen saknar.
• Igen, premissen: Erfarenhet är ibland en kompetens.
• Förtydligande och viss fördjupning: Kompetens och erfarenhet är inte samma sak. Det finns erfarenheter man inte har någon särskild nytta av i vissa sammanhang. Kompetens också. Man kan vidare vara mycket kompetent inom ett område där man saknar egen erfarenhet.
• Min slutsats: Att se till att en styrelse, eller ett annat sällskap som ska representera andra, har en hyggligt bred sammansättning är inte bara oftast bra för mångfaldsfrågan, som i sig är nog så värdefull. Det är OCKSÅ ofta bra för själva kompetensen i gruppen.
