Vaknar, läser nyheten, tänker först ”Smooth ciminal”, den är nog min absoluta favorit. Men så tar jag ”I want you back” i stället, och när min knappt tvååriga flicka ställer sig upp i sin pyjamas på tripptrappstolen och börjar svajdansa med ett stort leende bakom nappen, då blir jag faktiskt tårögd.
Rakt in i hjärtat på henne också.
Du är, såvitt jag förstått det rätt, en ivrig förespåkare för att populärkulturen ska behandlas seriöst (?) på tidningarnas kultursidor.
Har jag försått det rätt?
Ändå skriver du, apropå Allsång på Skansen: ”vad händer om man börjar analysera det här i detalj? Det faller samman. Det håller inte för det. Det finns inte tillräckligt mycket att säga, förklara eller försöka förstå om just det här.”
Det låter som en kapitulation? Ger du upp?
Nej då, jag försöker hänga i… Men i fallet med allsången misslyckades jag med att göra en analys med någon som helst betydelse… Kanske ska man låta vissa saker vara vad de är…
Då är den givna följdfrågan: varför över huvud taget skriva om det?
När det gäller Jackson finns det ingen tvekan om att det är en världsnyhet och att den plöatsar på kultursidorna också. Även om det dragit åt ett slut av det här slaget ganska länge. Mycket bra artikel av Patrik, som måste ha skrivit den på typ en halvtimme (för inte hade han en hlavfärdig runa liggande?)
Jag såg när ryktet omnämndes på BBC vid halv tolvtiden och kände ganska snart ”this is it – han kommer att dö”. Följde det på BBC och CNN in i natten – båda kanalerna var utomordentlöiga – någon på BBC omnämnde förresten CNN som ”our sister network”, samarbetar de eller var det bara en komplimang?
Hans karriär hade ju i princip svatannat för flera år sedan, han hade inte så mycket av sin artistiska potential kvar, men kommersiellt var han fortfarande mycket stor, utanför USA i alla fall. Jag hade känt personlig saknad på ett annat sätt om det varit Prince, Bowie eller Ian Gillan, de har betytt mer för mig och varit mer musikaliskt innovativa, dessutom är de ju inte alls omgivna av samma rykten om ohälsa, även om Bowie slet hårt på siog själv i yngre dagar och Gillan nog också är en rätt kantig person off stage ibland. Men det är ingen tvekan om att Jackson var en oerhört begåvad man och skapade en del som kommer att stå sig länge.
Crister: För att konstatera just det: Detta är ett ämne som inte behöver sönderanalyseras, det är vad det är. Jag tycker krönikan blev rätt bra, just ifrån den utgångspunkten.
J K: Patrik skrev på knappt 20 minuter, mitt i natten, och fick till den höjden på texten. Enormt stark insats. Vad det gäller comebacken, ja, man hade ju ändå velat se någon av de där 50 konserterna. Som Nils Hansson skriver i DN: Det hade givit honom chansen att avsluta karriären med värdighet.
Andreas: Ja visst. jag hoppas vi slipper en flod av skivor med outtakes och halvfärdiga låtskisser, det gör aldrig rättvisa åt en bortgången artist (en live-dvd vore ju välkommet och den kommer säkert också). Däremot är det nog oundvikligt att det blir juristernas julafton i flera år framöver. De slåss ju fortfarande i domstolarna om Jimi Hendrix arv och rättigheter – och med Jackson är det mycket mer pengar inblandade och långt mer komplext.
Hörde just på BBC att t o m Arnold har twittrat sina sorgebetygelser.
Din SMAK asså… Smooth Criminal är inte ens topp 20.
”Smooth Criminal” inte topp tjugo… Du utmanar MJ själv i galen-ligan…
Jag minns en av de första gångerna ”Thriller”-videon visades i svensk tv. I samma program kom Jackson 5’s video till nu bortglömda ”Torture” (också den med Michael) och några tittare skrev in till TV:s klagomur och tyckte det var för mycket sadism i en och samma sändning på barntillåten tid… 😀
Om man bara tar med låtar som han skrev själv, så kommer den med, men om man tar med de tidiga åren (vilket du själv gjorde), så finns det inte plats i topp 20.
Jenny: Han skrev ju inte ”Thriller” själv, som du väl vet.
Smooth Criminal är inte topp 20 — det är den överlägset mest rykande heta dängare han gjorde. Top notch.
Andreas: Det var alls inget fel på din krönika. Du skriver nästan alltid bra. Min poäng är en annan. Mycket av populärkulturen är just ganska meningslöst att skriva om på ett sätt som motiverar utrymme på kultursidorna. Har man försökt analysera, beskriva och belysa (till exempel) Allsång på Skansen en gång, finns det ofta inte mycket mer att säga.
Det är en kulturjournalistisk återvändsgränd. Går oftast att behandla enbart som f e n o m e n. I längden blir den typen av bevakning rätt tradig att läsa. Här finns ett uppenbart problem. Hålle du inte med?
Visst kan mn säga att Jacko får en del credit för att ha brutit ner rasbarriärer som egentligen tillkommer andra, t ex James Brown, Diana Ross, Isaac Hayes, Elvis eller Weather Report. De senare bottnade såklart i svart musik men nådde ut till en ung mörk publik på allvar när de värvade den roovige och helvite Jaco Pastorius: få band har gjort en lika avgörande fusion av svart och vitt. Men det är ändå rätt positivt att media nu inte vill lämna fältet öppet för att bara skriva om Jacksons mer underliga sidor. Dem har vi ju hört om i tjugo år, och just nu skulle det kännas ovärdigt.
Jag vågar nog inte säga att problemet är generellt, samma tomhet kan jag känna inför kritik av en ”svår” bok eller film.
Är du allvarlig?
Absolut. Substans i en text beror lika mycket på skribenten som på stoffet, och jag blir lika frustrerad av dåliga texter oavsett vad de handlar om.
Andreas: Sätt dig och recensera tjugo svenska normaldeckare – samma struktur, samma tematik, samma sorts huvudpersoner – på raken och tänk efter om inte stoffet och substansen avgör formen och innehållet även för artiklarna.