Läser kultursidor. Sydsvenskan, DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, ibland GP, ibland ytterligare annat. Axess på papper, Arbetaren slumpvis… ja, ni förstår. Det är ett yrkesintresse som kvarstår, även om jag numera ju bara är journalist till en mindre del av min arbetstid. Här en definition av kulturjournalistik, som verkligen inte alls tycks gälla längre, men som jag tycker bör gälla:
Kulturjournalistik filtrerar konstnärliga och samhälleliga uttryck GENOM kultur. Begripligt? Det vill säga: att skriva ”regeringens nya förslag är jättedumt” är inte kulturjournalistik, det är en ledartext, eller en vanlig krönika. Att däremot skriva om hur konsekvenserna i regeringens nya förslag skildras i ett tv-inslag, eller påminner om en klassisk problematik i en roman, det kan vara kulturjournalistik.
Men mest av allt bör kulturjournalistik vara texter om ”KULTUR-kultur”. Det vill säga om musik, konst, teater, litteratur, digitala medier och processer, tidskrifter, television, film med mycket mera – det vill säga människans sätt att skildra och kommunicera kring sin existens.
Så tycker jag. Men jag är 47, snart 48, och enligt alla massmediala definitioner en senior. Jag SKA inte riktigt gilla eller förstå allt som publiceras på kultursidor längre, det är lite av poängen, på samma sätt som det är meningen att mina barns musiksmak åtminstone ibland ska försätta mig i ett läge av förvirrat sakta skakande på huvudet.
