En gång tänkte jag att jag ser fram emot att slippa vara så kroppsmedveten när transplantationen är gjord.
Det var innan jag hade tänkt efter.
För visserligen lämnar jag blodprover ofta och väger mig och gör ultraljud och MR-åkningar och koloskopi och gastroskopi och får behandling mot benskörhet och vätskeansamling i kroppen och åderbråck i matstrupen och ser hur kroppen förändras i takt med att leverns kapacitet minskar – gulare ögonvitor är det senaste, det matchar min gröna färg rätt bra! – men… det blir nog inte mindre sedan.
Var tolfte timme resten av livet ska jag ta immunhämmande medicin. Lika ofta kommer jag förstås vara ofrivilligt observant på mitt mående, trots att jag är så vansinnigt vansinnigt ointresserad av medicin, läkekonst, sjukdomar och allt som har med det här att göra. Eviga kollar och uppföljningar. Kanske en eller två levertransplantationer till, det beror på hur aggressiv min underliggande PSC visar sig bli.
Jag var aldrig helt bekväm med min kropp förrän jag var… säkert minst 35. Det är konstigt. Men så är det. I dag slogs jag av det när jag såg mig själv i spegeln: så skönt att jag inte är nitton, så skönt att jag har något slags känsla av att den här kroppen ändå är okej, ser okej ut, trots att den är ett sådant internmedicinskt fiasko. Jag har inget emot det ärr jag kommer att få.
Kroppsharmoni! Det är kanske ett slags vinst? Kanske på det hela taget något som väger tyngre än den irriterande rutinmässiga service jag måste låta läkarna ge.
