Läser Kristian Lundberg i Helsingborgs Dagblad och känner vanmakt. Handfallenhet. Och en skriande naivitet, okunskap, oförmåga. Vad ska jag göra med det jag lär mig av hans text?
Sprida den. Till att börja med.
Läser Kristian Lundberg i Helsingborgs Dagblad och känner vanmakt. Handfallenhet. Och en skriande naivitet, okunskap, oförmåga. Vad ska jag göra med det jag lär mig av hans text?
Sprida den. Till att börja med.
Vad ÄR det du lär dig av den? Jag läste den tidigare i veckan via Sofia Lilly Jönssons blogg och jag kan fortfarande inte formulera mig. Den väcker tankar på alla håll och de rusar bara runt och krockar. Nu väntar jag på att någon annan ska reda ut trasslet.
Tror det handlar om att ta det för vad det är.
Det kan bli övermäktigt om vi får känslan att vi skall göra något åt det. Handlar mer om att göra det man kan i den miljö och de situationer man finns; att våga prata om det och veta om att det finns. Lite som att sitta som volontär i Bris; ofta inte så mycket man kan göra för att lösa det man ställs inför i samtalet eller mejlen; utan att finnas till hands och lyssna. Det och endast det…
Marie: Jag hör beskrivningar från ett Sverige som jag antar ligger max en kilometer från mitt eget hem, men som jag ändå aldrig har mött.
Peter F: Något litet kan man nog ändå göra? Dels genom sina politiska val, dels genom enstaka handlingar. Och så kan man, jag, reflektera över hur gränslöst privilegierad jag har varit, ändå utan att komma från något annat än en helt vanlig tjänstemannafamilj. Har jag egentligen någonsin behövt sakna något? Nej. Inte på allvar.