Själva resandet är verkligen ett kapitel för sig. Här är sakerna jag gör för att ha det lite, lite bättre:
• Jag har med mig eget te. Annars får man dricka Liptons och Twinings och Yellow Label – den oheliga treenighet som normalt sett förpestar de flesta vackra fikabufféer. De kan servera pannacotta och chokladbräck med bladguld och ha en kaffehipster som står och gör espresso – men ändå servera te på absolut lägsta nivå.
• Jag reser i bekväma skor. Jag har snyggare, men… nej, inte till priset av att ha ont i fötterna och bli irriterad.
• Jag har dubbla uppsättningar av allt som behövs till en necessär – att packa den ska kräva minsta möjliga.
• Jag reser luftvägen med de flygbolag som ger Eurobonuspoäng. Allt kopplat till ett kort och en app, allt funkar smidigt och jag hanterar inga biljetter eller koder eller något sådant.
• Jag reser landvägen med ett årskort på SJ som är kompletterat med Resplus. Det betyder att jag kan åka på nästan all lokaltrafik i hela landet, det är bara att visa kortet. Ett kvitto per år, i stället för fyra kvitton per dag. Underbart.
• Jag tar ändå taxi ibland, och det som styr är oftast om vädret kräver det. Blöta fötter och iskall kropp kan verkligen skapa en riktigt rejäl ihållande trötthet.
• Jag har favoritplatser på planen och tågen. Jag blir inte grinig om jag inte får dem, men allt som ökar hemkänslan och minskar behovet av praktiskt tänkande är bra.
• Jag försöker att anstränga mig för att äta bra. Det går inte alltid. Utbudet kan vara snålt, liksom tidsfönstren. Det är otroligt lätt att fastna i bröd- och smältostfacket. Ett fack som jag gillar i och för sig, men som inte blir bra i längden. Så lagad mat, som inte är alltför ohälsosam eller alltför likt en sallad med groddar från Narvesen eller Pressbyrån, är vad jag försöker hitta. Vanliga livräddare från gatukök och dåliga pizzerior är enkla thaiställen och så förstås O’Learys eller andra sportbarer – egentligen för dyra, men stabila och pålitliga.
• Jag försöker att träna även när jag inte är hemma. Det går fruktansvärt dåligt. Ibland kommer jag ihåg att ta med mig mitt gummiband med handtag så att jag kan göra lite fler övningar på hotellrummet på morgonen, men…
• Jag reser inte med ostrukna skjortor. Det bästa är att ta en välstruken skjorta, vika den smart, och så fixa till vecken nästa morgon så gott det går med den utrustning som finns på plats – strykjärn och strykbräden på hotell är risky business. Inget kan variera lika mycket i kvalitet på ett i övrigt helt okej hotell.
• Jag har alltid öronproppar med mig. Jag använder dem sällan, eftersom jag (för många timmar per dag) lyssnar på poddar och på musik, men jag tänker ständigt att jag borde peta i dem när jag rör mig i stadsmiljöer eller befinner mig i brusiga miljöer. Det gör under för vilan.
• Jag försöker, slutligen, att fråga om lov att få göra sådant jag känner att jag behöver. Kan jag få låna det här rummet och stänga om mig och sova en halvtimme i ett hörn på golvet, är det okej? Typ så. Att förmå sig att göra det, utan att ställa till extra besvär för någon, är det bästa man kan göra för att inte alldeles kvadda hälsan.
***
Avsnitt ett i denna serie finns här. Avsnitt två har vi här.
