Alla yrken bär på sina små hemligheter, sin egen kultur, sina egna erfarenheter.
Den kringresande föreläsaren och utbildaren samlar dem själv.
Det vill säga – man delar erfarenheterna med andra i samma gebit, men man träffar dem sällan. Det finns ingen fackförening, ingen klubb, mig veterligen inga organiserade sociala sammanhang.
Men, som sagt, det finns erfarenheter. Jag tror att de ofta är gemensamma.
I de allra flesta fall möts man av välfungerande teknik, förberedda arrangörer, vänliga personer, välorganiserade arrangemang och, kort sagt, noll strul. Jag har träffat så otroligt många människor på det här sättet, och i ett par fall till och med gjort vänner av dem. Allt brukar nästan alltid vara jättebra. Så är det verkligen.
Men… så finns det små baksidor.
• Telefonsamtal med moderatorn inför arrangemanget undviker jag som andra undviker trampminor. Det blir en enorm tidstjuv. Vi tar det via mejl. Vi tar det ALLTID via mejl.
• Det är tur att jag har adapter till min Mac, för det är det sällan någon som har. Även väldigt välutrustade och fina konferensanläggningar saknar ofta det.
• Powerpoint-dominansen är helt osannolik. En del blir helt perplexa när jag säger att jag inte har någon presentation att skicka. Jag jobbar inte så, jag gör saker live via mitt tangentbord, direkt på scenen.
• Blommor är ett kapitel för sig. Helst vill jag inte ha någon föreläsningspresent alls, undantaget om det är en gåva till något lämpligt och gärna lokalt välgörande ändamål, men om man nu får blommor så kan man åtminstone göra en kul grej efteråt, nämligen gå ut på stan och leta upp en person som har barnvagn eller hund i koppel, och som därmed kan antas ha nära hem. Alla blir glada av en helt överraskande blomma – allra gladast blev nog killen i min ålder som var ute med sin treåring, på väg till BB där en lillasyster just hade fötts. Han skulle just fixa blommor till sambon, med anledning av detta.
• Den där blomman I KRUKA som jag en gång fick, två flighter hemifrån, förtjänar ett hedersomnämnande. Den dog en smärtfri död i kuren där jag väntade på flygbussen.
• Arrangören som insisterade på att det är ”onödigt” med mikrofonförstärkning i ett lite mindre rum med bara femtio personer fick jag säga till lite mer ordentligt: om man pratar fem gånger på en vecka behöver man all hjälp man kan få – förstärkningen är inte bara till för alla i lokalen, för personer som eventuellt har svårt att höra, utan också för den som ska prata.
• Nej, tyvärr, jag vill verkligen helst inte äta lunch med arrangören precis före föreläsningen. Det här är sjukt svårt att kommunicera på ett trevligt sätt. Men vad som händer är undantagslöst att arrangören är så nyfiken och inläst och engagerad att jag får frågor i en omfattning som gör att jag håller två föreläsningar den dagen.
• Om schemat är pressat och jag får sen tillgång till scenen, där dator och teknik ska riggas under ungefär tre koncentrerade minuter, då bör jag lämnas ifred. Det är hur som helst ett jättedåligt tillfälle för ”och resan gick bra”-småprat.
• Många arrangörer visar extra omsorg genom att ordna mineralvatten. Det är rart, men jag byter alltid ut det mot kranvatten. Annars kommer jag ju att rapa med mikrofonförstärkning.
…och allt det här är givetvis helt besläktat med the general assholery som skildrades i ett tidigare blogginlägg. Att jag över huvud taget får chansen att jobba journalistiskt på det här sättet, och inte enbart genom skrivande, är något jag är otroligt glad och tacksam över. Men nu vet ni i alla fall något lite om hur det här livet är. Det vill säga – oftast hur bra som helst.
