Jag vet inte exakt hur många resdagar det blir i år. Kanske hundra. För många i perioder – i september sov jag i andra sängar än min egen tjugo nätter av trettio. Mest åker jag tåg. Tågresor har nästan inga nackdelar, utom att de tar för lång tid när man ska till kuststäder i Norge.
Under tågresor kan man jobba. Under tågresor blir man inte störd. Under tågresor blir man inte märkligt trött och somnar och vaknar efter en kvart med nackspärr.
Under flygresor, däremot. Där pågår det skit. Där förvandlas man. Man blir en sorts ond reinkarnation av sig själv, efter att ha varit nergrävd i transporternas Jurkyrkogård.
Särskilt hårt slår detta mot oss som reser mycket, alltså riktigt jävla mycket. Mot slutet av det här året kommer jag att lämna den där amatörmässiga Eurobonus Gold-nivån, för att upptas i Eurobonus Diamond-cirkeln. Det krävs nittio flighter på ett år, eller en otrolig massa poänginsamlande, för att nå dit.
Det första tecknet på att du har ruttnat inifrån är att du tittar på förmånslistan och blir besviken. (”Det var ju inget vidare. Det är ju i princip ingen skillnad mellan Gold och Diamond, vad fan ÄR det här för pajasflygbolag? Välj en gåva från deras GOODIEBAG!? Okej. Tack.” Etc.)
Redan innan dess har du alldeles säkert anat en del andra tecken på hur det anständiga i din själ har brutits ner.
Du har muttrat över att den gratis mat som serveras i loungen inte är tillräckligt god. Du har muttrat över att amatören som stod före dig i kön genom fast track security inte var förberedd nog att med rätt avslappnade nonchalans få upp alla grejer ur väskan utan att försena kön en enda sekund. Det där är en helt egen genre: att vara effektiv men se gäspig ut. Alla klarar inte det riktigt. Vi andra fryser ut dem. Vi säger ingenting. Grimaserna bär vi på insidan, och den enda mening vi vill höra från någon annan är ”it’s all taken care of, mr Ekstrom”.
Du har surat över att du hamnade på en 737-700 eller en A320 igen, när allt du vill är att resa med en 737-800, som har internet ombord. Du har surat över att internet ombord är för långsamt, och över att det stängs av tio minuter före landning. Du har trängt dig i kön, nej, korrigering, du har gått före för att du har rätt till det. Du har behövt lägga din löjligt överdimensionerade hjulväska på hyllan två rader bakom din egen sittplats, och behövt djupandas för att stå ut med det.
Du slås inte ens av tanken att dela taxi med någon in till stan.
***
Nästa avsnitt ska handla om den gästande föreläsarens små glädjeämnen och förtretligheter. Det kommer inte att bli vackert.
