Som ni som känner mig vet: jag är ingen argsint person. Det är förmodligen så att jag skulle både må bättre och göra bättre nytta för min omgivning om jag något lite oftare faktiskt blev arg.
Men så finns en sak som bara liksom gör mig bindgalen: organisationsrigiditet. Särskilt sådan som leder till att kunder och medarbetare behandlas åt helvete.
Ibland uppstår sådant i företag som är hårt pressade eller har onda ledare.
Ibland uppstår sådant i företag som har haft oturen att anställa fel person till fel position.
Och ibland uppstår sådant i företag som har låtit en pappskalle bli skyddsombud och/eller fackpamp, en pappskalle on a power trip.
Detta, möjligen en kombination av alla tre sakerna, tycks nu gissningsvis ha drabbat Posten i min hemstad. För två veckor sedan satt det några istappar på det hus vi bor i. Inte ovanför portarna, utan vid stuprör mellan de två portarna, för att vara exakt.
Detta bedömdes som så farligt att postutdelningen ställdes in. Vilket man inte bemödade sig om att meddela de boende genom telefon eller på annat sätt. Jag förstår om de inte skickade brev, det hade inte jag heller gjort.
Efter någon vecka börjar folk sakna försändelser och ana oråd. Några av mina grannar dristar sig att ringa Posten, och får det mest häpnadsväckande bemötande. Tirader av serviceovilja blandas med rena oförskämdheter (undantaget en vänlig person, som gjorde allt rätt).
Istapparna kan vi säkert bli bättre och snabbare på att få bort. Men spelar det någon roll? Det faktum att de sedan var borta gjorde nämligen ingen omedelbar skillnad. Posten kom inte ändå. ”Vi tänker inte riskera våra liv för att dela ut post”, hette det i ett ordagrant citat.
Jesus Maria.
Hade det hängt enmetersstalaktiter ovanför porten – okej då. Sätt en lapp och be oss genast ta bort dem. Men så var det ju inte. De hängde inte ens nära. Så utebli inte utan kommunikation, kära Posten, och framför allt inte för något som över huvud taget inte påverkar porten och därmed er arbetsmiljö.
Det är jättebra att arbetsmiljöfrågor tas på största allvar.
Den som kallar istappar som hänger någon annanstans än där jobbet ska utföras för en arbetsmiljöfara gör motsatsen.
Vill ni ha tag på mig i framtiden föreslår jag att ni mejlar.
Posten är ju välkända för att se sina kunder som undersåtar, eller åtminstone personer som blint ska acceptera varje försämring i servicen oich vara tacksamma eftersom Sverige är så stort och glest – och svårt att dela ut post i. För några år sen drev de kravet att all post i hyreshus skulle delas ut till små postfack samlade i ett skåp på entréplanet (alla tycker väl om at få en promenad eller en tur med hissen?) och den senaste talgdanken var att postkontoren skulle flyttas till stora köpcentra som Nova och Center Syd, där man i praktiken oftast behöver vara bilburen för att kunna göra undan den sortens ärenden snabbt. Nej, Posten är ett av Sveriges mesta kejsarens-nya-kläder-företag. Staten borde köpa tillbaka det,. göra slut på konsult-och bonuscirkusen, definiera det som en samhällsnyttig service och stå för en billig men säker brev- och paketförmnedling. Hur svårt kan det vra att rekrytera brevbärare m fl i en tid med hög arbetslöshet?
Eller orkar man inte med tanken att bolagets drift då skulle komma att granskas av Riksrevisionsverket, inte av DI och börsen?
Couldn’t agree more.
Tack för ett tydligt exempel på en arbetsplats där devisen är; blanda inte in mig i mitt jobb, jag lyfter bara lön!
It is said that as many days as there are in the whole journey, so many are the men and horses that stand along the road, each horse and man at the interval of a day’s journey; and these are stayed neither by snow nor rain nor heat nor darkness from accomplishing their appointed course with all speed.
Så heter det i det gamla goa US of A!
Till och med romarna klarade ju av att befordra brev mellan personer som befann sig på hundratals mils avstånd från varandra.