Se där, Liza Marklund skriver en smart text om fildelningens kärna. Jag vet inte varför jag inte hade förväntat mig det från just henne. Alltså, jag gillar Liza Marklund. Hon är rapp, smart och rolig, men jag hade inte trott att just hon skulle skriva just det här. Kul att bli lite överraskad; det är ju aningen för sällan man blir det av skribent-Sverige.
***
För en kort tid sedan samlade jag klass 9A från Smedingeskolan i Fjärås, avgångsår 1991, för en femtonårsåterträff. Jag kollade på Eniro och tog till folkbokföringen i de fall Eniro inte räckte. (Kalla mig sinnes, men jag minns klasskamraternas födelsedagar. Man sjöng ju för dem varje år i nio år. Vissa saker fastnar, och jag har många gånger tänkt att jag önskar att jag kunde spanska i stället för all meningslös trivia jag har samlat på mig.)
Men där var de i alla fall, på det lokala pizzahaket. Julia och Barbara och Möller och Magdalena och Jocke och Fransson och Johanna och Christel och de andra. Halva klassen kom ungefär. Kanske i första hand personer som trivs med vilka de har blivit? Kommer man till en återträff om tiden sedan skolan har blivit något annat än vad man hade tänkt sig?
Det känns som om filmen ”Klassfesten” lite grann slarvade bort temat. Det finns dynamit i sådana möten – även om det i fallet klass 9A på Smedingeskolan blev en mysig och ganska vanlig kväll.
Det var fint att se dem igen.
