Känn ingen sorg för mig Göteborg

Gjorde i går fem korta intervjuer à 2 000 tecken för Sydsvenskan, en telefonare på tjugo minuter för Carolaboken och slutligen ett längre samtal, också för boken, som slutade med att min källa tog min hand över fikabordet och bad för mig.

Det var en av de finaste stunderna jag har varit med om i hela mitt yrkesliv. En otroligt känslig och intelligent person var det som jag mötte.

Jag slutade kvällen med två insikter: ”Jag är inte bra på att hänga i barer”, samt ”jag har glömt att äta middag”. Nu är det morgon och jag är fortfarande inte hungrig.

Eftersom jag bokade så astidigt och lyckades bända loss något slags rabatt bor jag i ett stort stort rum på Park. Det är jättefint och jag trivs inte. ”Jag äter hellre falukorv med ungarna än entrecôte med LO”, som Mona Sahlin så briljant sammanfattade saken.

Därmed inte sagt att jag inte ser fram emot att äta middag med kolleger i kväll på kvarterskrogen Kometen, som lär servera en wienerschnitzel som bankas ut över hela Ramberget innan den serveras. Nu på morgonen ska jag – kanske på fullaste allvar – göra en stund i gymet. Jag kommer förmodligen att skada mig om jag gör något annat än mina standardgrejer. Sedan frukost, sedan intervju med författaren Emmanuel Carrère, vars nya bok ”Andra liv än mitt eget” är en balansgång mellan stor litteratur och Mitch Albom möter Stefan Einhorn möter Kay Pollak. På eftermiddagen väntar en stund med den tyngste av dem alla, Leif GW Persson, vars makalösa memoarer jag just läser ut. Hinner jag går jag till Fokus monter vid halv fem och hör Johanna prata om röster utifrån vårt Carolaprojekt.

Jag förresten tagit med mig eget te. Kustfägring heter det, och passar utmärkt till stormhimlen över Göteborgs konstmuseums stalinistiskt imposanta entré. Det var på den här trappan som jag tror att jag fattade att jag egentligen var kär i Jenny, och inte bara kompis med henne, i oktober 1992.