Syrran och jag. Våra yngsta barn, de små kusinerna som älskar varann så mycket, får sin julklapp. Två dygn på äventyrsbadet i Fredrikshavn, en oändlig mängd sarkasm, jag har inte skrattat så mycket på länge. Hon fyller 39 i år och tillträder snart som prefekt vid sin institution, min lilla lilla syster. Vi är som de där två mössen som sitter nos mot nos och pratar ikapp på sista uppslaget i Sven Nordqvists ”Var är min syster”, den vackraste bok jag har sett, och vi driver med våra ungar, det ska man ju inte, men de märker inget, de leker och plaskar och på färjan sjunger en dansk trubadur ”Tears in heaven”, men det låter mer som ”Tears in haven”, det vill säga ”tårar i trädgården”, vilket får oss att skratta i tio minuter, jag redogör för de tre mest intressanta flygolyckorna jag vet medan hon tittar på mig med något som liknar medlidande, och så säger hon ”det var då RÖVEN vad kallt det är här, känn på min näsa” och jag gör det, helt normalt, och en tant en bit bort läser högt ur sin tidning för sin man: ”CLAES MALMBERG. CLAES MALMBERG ska vara med i Let’s dance”.
Ja nu går skam på torra land.
Det är smart av danskarna i Fredrikshavn, man kan köpa en biljett för båt, hotell och äventyrsbad i ett paket, och hotellet ligger på gångavstånd från färjan, genialt, och det är så ironiskt gemytligt och danskt där i Fredrikshavn, stort som Varberg gissar jag, men ett Varberg i Norrland, det diffar inte ens på hundra personer i storlek men är folktomt som efter atombomben, och hon sätter i gång och förhör mig om svenska kommuner i storleksordning (går hyfsat) och svenska landskapsdjur (går kasst) och svenska landskapsblommor (går sämst, men jag lanserar ”rövhatt” som möjlig kandidat för Västmanland).
Middag på Firenze, de spelar Modern Talkings greatest hits och man kan ju texten till de flesta låtarna, normal bildning, och det kommer in spaghetti och köttfärssås till ett av barnen. Maten ser verkligen ut att ha legat på en annan tallrik tidigare, men den smakar bra. Femtio kronor för en kanna postevand, det är vatten från vattenposten det, kranvatten alltså, men allt annat är billigt och inredningen heeeelt obetalbar so let’s call it even. Han den lille håller en ordrik obegriplig monolog, det är ett citat ur en bok, och hans faster tittar klentroget på honom och säger att hon skulle vilja praoa där inne i huvet på honom. Jag med.
Lukten vid färjeläget är lukten av min barndom: minisemester till Grønhøj Strand i Løkken med familjer som hette Andersson, Carlsson, Eriksson och Jansson, diesel, tång, saltvatten, frityr, rökt fisk. Klor från simbassänger. Äkta danskt gelatin från Haribo. Googlar Stena Jutlandica, skeppet vi reser på är det fjärde som har hetat så, just det här har varit i drift i drygt tjugo år. ”Jag har några vetenskapliga artiklar jag skulle kunna läsa”, säger hon doktorn, drabbad av en kort elchock av självbedrägeri. Fan vad godis vi äter, det är helt makalöst. På färjan hälsar de välkomna och påannonserar ”vårt populära vin- och spritlotteri”. Det spelas också bingo.
Den lille ramlar ur sängen två gånger men vaknar ingen av dem. Man sover nämligen som en klubbad säl efter sex timmar vågmaskiner och vattenkanoner och invasiv reggae.
