Jag vill inte bry mig om fotboll. Jag vill inte bli tre gånger så sur vid förlust som jag blir glad vid vinst. Jag vill inte bry mig mer om baklängesmålens antal än poängens. Jag vill inte älska offsidefällor. Jag vill inte bry mig om fotboll och liksom se en avgrund öppna sig när jag hör att Daniel Andersson för tionde året i rad ska göra marginell nytta i ett svenskt landslag. Jag vill inte minnas att Zlatan och Henke var ett av VM:s i särklass sämsta anfallspar för två år sedan. Jag vill inte bara.
