Det har gått ett par veckor sedan den här nyheten inte slog ner som en bomb.
Varför slog den inte ner som en bomb?
Den borde ha slagit ner som en bomb.
Jag försöker alltid kombinera min nätkärlek med lite skaviga frågor, om det går, men här har jag slarvat: Jag har levt i känslan att det var betydligt färre än så som inte var aktiva användare av nätet i Sverige i dag.
Bör vi, som samhälle liksom, göra något åt det här? Eller är internetmognad alltid ett individuellt ansvar?
Äntligen är ättestupan tillbaks. ”Alla ska med”? Nej, alla ska inte med.
Det vanligaste svaret från de äldre är ”att man inte är intresserad” och det måste man kanske respektera. Men för att försöka komma åt det från så många håll som möjligt har .SE initierat http://www.digidel.se/
För egen del tycker jag att det i huvudsak är ett individuellt ansvar och fascineras snarare av vilken hög internetpenetration vi skaffat oss UTAN att vi, som samhälle, gjort något åt det.
Det mest intressanta (och bekymmersamma) här är ju att de äldre säger sig vara ointresserade. Jag tror man måste börja leta efter en lösning i den ändan. Ointresserade pensionärer lär ju inte gå på nybörjarkurser eller köpa subventionerade datorer.
Men hur väcker man de äldres intresse och nyfikenhet? Jag vet inte.
Det hade varit en sak med stor sprängkraft om vi haft en offentlighet som byggde på ansvar, men nuförtiden har vi inte det. Idag är status oftast något man köper, att ”äga en fråga” handlar om vem man riktar sig till, och därmed hamnar lågbetalda pensionärer (det är ju främst dem det handlar om) och personer som inte har bekväm tillgång till de tekniska lösningarna i slagskugga. Ingen kräver t ex av bankerna att man ska erbjuda vettig service till den som inte är beredd att hemma vid skrivbordet och datorn göra det jobb banken förr gjorde åt sina kunder: befordra räkningar, pengaöverföringar etc. Utan ett Visakort, dator och uppkoppling hemma är medborgaren i praktiken utestängd från mycket av den samtida infrastrukturen.
@Jardenberg: mycket av den tekniska infratsrukturen för internet i Sverige (fibernät och kablar, SUNET och andra tidiga nät etc) gjordes med offentliga medel. och utan programmen under 90-/tidiga 00-talet för att ge vanliga Svenssons möjligeht att köpa dator via LO eller den myndighet man jobade för hade det dessutom varit betydligt färre som kommit upp på¨datortåget. Läs på.
I ett samhälle som flödar över av teknik är en av människans viktigaste uppgifter att välja till – och välja bort – teknik. Att ett antal äldre väljer bort internet är väl bra, så länge valet är rationellt. En bomb skulle enligt min mening vara om vi skapade samhällsstrukturer som inte möjliggör för äldre att välja bort teknik som exempelvis internet.
Själv väljer jag bort mobiltelefoni så långt det är möjligt (skaffade en mobiltelefon under upplevt tvång så sent som för ett år sedan). Andra väljer bort bilen. Eller teven. På en ”lägre” tekniknivå väljs t ex digitala miljöer till och bort hela tiden. Man väljer till eller bort Facebook, Twitter, bloggar. Och så vidare.
LO är förstås ingen statlig storhet men deras datorprogram initierades i nära samförstånd med den dåvarande (s)-regeringen, och det öppnade vägen för många icke-akademiska familjer att köpa en modern dator billigt på avbetalning.
Det handlar också om marknaden. Någon kommenterade på SDS att det verkar överdimensionerat att man i praktiken måste köpa Windows (eller Linux, Mac OS etc) plus en dator med 2 gig RAM och hundratals gig hårddisk om man bara är intresserad av de enklare funktionerna som att skicka e-post, surfa runt litet på de vanligaste webbsidorna och så. I praktiken måste man dessutom köpa någon av de senaste OS-versionerna såvida man inte nosar upp ett ex av typ Windows 2000 på ebay, och då får man räkna med att det inte kan hantera många program som är standard idag, särskilt inte säkerhetsprogram. Det saknas ju en fungerande andrahandsmarknad för litet äldre versioner av datorprogram, trots att de i sig är fullt användbara och ibland enklare att använda än den fullknökade och minnestunga senaste versionen.
Att de inte är intresserade beror alltså bara på att de inte har någon aning om vad de kan och bör göra via nätet. Kanske skulle hjälpa med en lapp i brevlådan (snigelpost-lådan alltså) som informerar om hur mycket pengar en person förlorar årligen på att boka biljetter, göra bankärenden med mera in the flesh istället för via nätet.
Jag har sagt det förr men det tål (kanske) att upprepas: Avdragsgill internetuppkoppling för pensionärer! Att lägga ca 2500:-/år för en vettig uppkoppling tror jag känns en del för dagens pensionärer som inte ser internet som en självklarhet. Införskaffning av dator för ca 5000:- kanske går att motivera med att man får en sak, men att lägga på internetavgiften för att kunna göra något annat än att spela Harpan och upptäcka möjligheterna med internet på alla plan är värre.
Det som brukar ta överhanden är att få bättre kontakt med barnbarn via Skype och delade fotoalbum – men det kanske ändå inte motiverar den löpande kostnaden
Det känns över huvud taget som att de som driver diskussionen om sådant här ofta är i ett läge där de kan köpa/få allt de pekar på i fråga om ny hårdvara, nya program, spel och abonnemang – och de som inte har råd (ännu?) men är med i debatten försöker ge intryck av att de är lika köpkraftiga för at få vara med. Ungefär på samma sätt som att 90% av dem som på nätet (inte i pappersmedia) diskuterar Web2.0-frågor tycker att bloggosfär och wikimedier är totalt överlägsna ”gammelmedia” och att det aldrig har varit så toppen som det är idag. Det tenderar att bli en väldigt sluten diskussion, eftersom ”webbsekten” inte vill offra några coolpoäng på att faktiskt diskutera de invändningar de ställa inför.
http://akademiblogg.wordpress.com/2010/01/27/nyarslofte/
Här satt jag och trodde att du skulle skriva om Ai Wei wei.
Det hade varit på sin plats.
Och även hos många personer som använder internet finns det kraftiga begränsningar: man kanske gör bankärenden, och öppnar mailen när man kommer ihåg det, men man vet inte hur man söker efter information. Nyligen var jag hos äldre släktingar som betalar alla sina räkningar via nätet — men som inte hade någon aning om hur de skulle slå upp ett telefonnummer där. Skype skulle te sig ohyggligt främmande och skrämmande.
//JJ