Som många av er vet tjänstgör jag ibland ideellt som ceremoniförrättare. Jag leder borgerliga begravningar, avskedshögtider för personer som inte vill ha en sådan i en religiös kontext.
Just nu gör jag det inte, eftersom jag ju varje minut riskerar att behöva ställa in, och den osäkerheten behöver inte sörjande familjer.
Men jag blir alldeles bedrövad när jag läser nyheten om att en del begravningar ställs in, att en del väljer ”i kretsen av de närmaste” i stället för det större arrangemang de hade planerat.
Jag tror in i märgen på värdet i att samlas när det är något. När ett barn har fötts, när en kärlek ska firas, när någon har dött.
Det finns två alternativa sätt, och alla kanske inte har tänkt på det:
För det första kan man välja att kremera genast, eftersom man då har ett helt år på sig att ordna med gravsättning – vid kistbegravning är den lagliga gränsen fyra veckor. Då är det ju fullt möjligt att avvakta med en större ceremoni tills världsläget tillåter det.
För det andra kan man välja att gravsätta genast, i kretsen av de närmaste, men ändå se till att ordna precis den ceremoni man önskar vid ett annat tillfälle. Det måste inte ske i en kyrka eller i ett konfessionsneutralt kapell – det kan man ha på en restaurang eller i en föreningslokal också.
Allt jag vill säga är: låt inte bli helt. Det stämmer inte med den mänskliga erfarenheten.
