I dag skulle morfar ha fyllt hundra. Han hade vit målaroverall och det luktade lite lacknafta i huset som han byggde, där mormor och han bodde i alla år. Han skar sig en gång på en mattkniv när han hjälpte till att lägga ett golv hos mina föräldrar, då svor han väldigt roligt, han hittade på helt nya ord. Han ville ha knäckebröd och ost till alla måltider. Han lärde mig att spela kort och att cykla och att man kan åka i baksätet utan säkerhetsbälte så länge man är inne i samhället och håller max 40. Han fick ett träd över sig när han var 18 och hade en sned rygg. Han ramlade ner från ett vedlass när han var uppåt 80 och krossade käken. Han hade njursten och en svår lungsjukdom men blev frisk.
Han sjöng i samma kyrkokör i över sextio år, men han läste inte med i trosbekännelsen. Han ogillade blixtlås. När vi hade ätit blev han rastlös och bröt taffeln med orden ”nu kan vi detta, va?”. Han lekte alltid med mig, timmar och åter timmar på golvet med leksaksbilar, utom just efter maten, då diskade han, och det gjorde han aldrig nånsin avkall på – det var rättvist så, mormor hade ju lagat maten. Han var mästerlig på att läsa sagor, han tyckte väldigt mycket om oxfilé och stek och biff Stroganoff, och avskydde lök med glödgad passion, men när jag tog med sushi till honom och mormor en gång för att de skulle få pröva gillade han det. Särskilt makirullarna. Jag ljög lite och sa att kockarna använde en sorts gravad lax, för rå fisk kan man faktiskt inte äta.
Han var mellanbror. Han gillade inte sin pappa Sanfrid men älskade sin mamma Elsa; henne hann jag träffa, men jag har inga klara minnen av det. De sista fem åren var han själv, och hade ganska ordentligt ont och var åldersdeprimerad. Jag brukade ringa varannan dag, och när vi fick vår äldsta dotter köpte vi en bil, för jag ville åka var femte helg, det är över åttio mil tur och retur. Har aldrig älskat Lisa så mycket som när hon sa ”bra, det gör vi” och aldrig någon gång på alla dessa resor med en liten bäbisflicka till bäbisflickans gammelmorfar klagade det minsta lilla på att det var jobbigt att stanna i Veddige eller Morup eller Timmele och amma eller byta blöjor med iskalla regndroppar rinnande längsmed ryggen.
För precis tio år sedan, dagen efter hans 90-årsdag, gifte sig min syster. Det var viktiga hållpunkter. Och så väntade vi vår andra bäbis. Hon föddes 12 oktober, jag ringde och sa vad hon skulle heta, han begrundade i tysthet och sa sedan:
”Det viktigaste är att allt har gått bra.” Sedan var det klart, det han hade tänkt sig att hinna med, och han dog två dagar senare.
Lisa hade den lilla nyfödingen i famnen när vi gick fram till kistan vid begravningen. Hon presenterade dem för varann.
