Jag brukar vara rätt bra på namn. Namn och ansikten i kombination, inte minst. Det finns till och med människor som säger att jag har ett ”helt sjukt bra” minne. Jag vet inte om det stämmer. Men jag vet att jag vid två tillfällen, 2004 och 2008, har presenterat mig för en ny kollega inte två, utan tre gånger.
Det hela är en neslig sidoeffekt av min önskan att inte vara en dryg typ som inte har vett att presentera sig alternativt tycker att andra automatiskt ska veta vem jag är. Men effekten om jag inte lyckas minnas blir den motsatta, eller värre.
Jag ska skärpa mig. På något sätt. Tills vidare genom att kontemplera över några visdomsord av min gamle favorit Denis Leary.
