I morgon firar vi konferens i Malmö. Moving Images heter den – jag är faktiskt inte säker på varför – och jag är bland dem som ska delta. I ett tävlingsmoment på temat ”realtid” ska utvecklare från Sydsvenskan, GoodOld och SVT lösa ett realtidswebbrelaterat problem, i realtid.
Det här är ett bidrag i en bloggstafett på samma tema, och jag tar över pinnen från min kära vän Pernilla Severson som är forskare på Malmö högskola.
”Realtid” är ett svårt begrepp, i varje fall just nu, eftersom det är ett klassiskt buzzword. Det vill säga något man säger för att verka uppdaterad. Eller, vilket är värre, något som man använder som svar på en fråga som egentligen är alldeles för komplicerad för att besvaras med ett ord.
Ett centralt problem att lösa – för Google, för Twitter, för Apple, för Microsoft, för Facebook – är hur man sorterar det just nu pågående på internet. Realtidswebben.
Men ingen ställer motfrågan: Varför ska vi sortera realtidswebben? Hur mycket ska vi göra det? Finns det några problem med att göra världen direktsänd? Kan det finnas integritetsskäl att bromsa realtidssökets precision?
Det förflugna ordet är en del av mänsklighetens historia. Vi fäster redan som det är alldeles vansinnigt mycket vikt vid det förflugna ordet. Jag har inte precis något till övers för tidigare näringsministern Björn Rosengren, men att han skulle rullas i tjära och fjädrar för att han lättsamt kallade Norge för ”den sista Sovjetstaten” en gång är bara dumt.
Det finns hundra sådana exempel till.
Redan i dag pågår det klassiskt lågmält sociala samtalet, där vi kommenterar politiker eller tv-program, i en ny halvoffentlighet på Facebook, där den genomsnittlige användaren förmodligen inte har en aning om i vilken uppfattning hans eller hennes kommentarer sprids eller sparas.
Eftersom vi går mot en allt mer orkestrerad offentlighet, där politiker slipas som spjut för att säga inget särskilt på mest förtroendeingivande sätt, kommer massmediernas jakt på det förflugna ordet att bli allt mer vrickad. I framtiden, säg i en framtid då realtidswebben är sorterad, arkiverad och perfekt sökbar, säg år 2046, kan en tillträdande femtioårig statsminister få allvarliga frågor om varför han som fjortonåring slängde ur sig ”jävla mördare” om israelisk militär efter en fruktansvärd våldshandling i Medelhavet på försommaren 2010.
En mänskligare teknik är kanske en som väljer bort åtminstone något. Som inte sorterar så snabbt att den som har slängt ur sig det förflugna ordet inte har skuggan av en chans att tänka ”nej, det där menar jag ju inte egentligen” och klicka ”unpublish”.
Och som vanligt är varje sådan önskan, varje sådan tanke, varje sådan famlande längtan, fullständigt förgäves.
Teknik drivs inte framåt hand i hand med etiken, eller med mänskliga hänsyn. Tekniken drivs framåt av sin egen inneboende kraft.
Vi gör klokt i att brottas med den så mycket vi kan, så tidigt vi bara orkar, eller, om man vill uttrycka det så: i realtid.
***
Nästa vecka tar Mike Masnick på Techdirt över och skriver om realtidssamhällets påverkan på musikbranschen.
Jag skulle nog inte kalla den offentlighet som facebook definierar för lågmäld eller ftersinnande. Just det du är inne på, en fragmentering där tjuvlyssnandet och missuppfattningen blir det som strukturerar samtalet och där det oftast snabbt blir omöjligt att hålla kvar den bakgrund där ett visst yttrande fälldes, där en diskussion började, eller att komma med replik till dem som hugger tag i yttrandet, hör till det som har gjort att jag stannat utanför både FB och Twitter (dessuytom förkortas allting till soundbites där, det hör till). Ett offentligt samtal där man hämningslöst kilpper och klistrar med vad alla säger, uppfinner pseudocitat och där det oftast är omöjligt at gå tillbaka till den omgivning där vissa ord sades – utgör helt enkelt inte en offentlighet där folk kan förväntas ta ansvar för vad de säger eller påstår, är inget ställe där man kan få något diskuterat.på djupet. Däremot förstår jag att många finner just den aspekten av öppna sociala medier häftig: tjuvlyssnandet, den höga potentialen för att odla pseudointima relationer och battla med citat med offentliga ller halvoffentliga personer.
Magnus: Tack, det där var en av de bästa problematiseringar jag har sett av det här. Du formulerar skavet exakt.
Nu tar jag inte avstånd från sociala medier eller Web 2.0 generellt, med ett hugg – en annan orsak till att jag inte finns på FB är medlemskapet på ’andra*, litet mer specialiserade fora – och jag menar absolut att man kan bli varaktigt god vän med människor man möter på nätet, men inte har träffat öga mot öga. Men den där sliriga mixen mellan offentligt, snnckigt och privat blir särskilt tydlig i fallet FB därför att så många flyttar så stor del av sitt kontaktnät dit, för att saker inte raderas varaktigt och därför att sajtens ägare och strateger inte lever upp till den sorts krav på skydd för privatlivet som många ändå skulle vilja se.
Sedan tror jag också att talet om FB:s inflytande på beslutsfattare och politiker är väldigt överdrivet. För deltagarna i olika FB-grupper som ”släpp fram studentflaken i Stockholm” eller ”Motsånd mot Citytunneln” *känns* det som om de utövar inflytande, men det gör de inte. Inte förrän det plockas upp av mera etablerade organ,
Varför vänta till 2046? För något år (några år?) sedan skrev jag en kommentar på Skallarna. Andreas Ekström kollade snabbt bakåt i tiden, hittade sex eller sju inlägg, skrivna av mig under årens lopp och katalogiserade mig per omgående (”alla inlägg i samma ämne” klagade han, som om jag vore en kulturjournalist med tämligen obegränsad tillgång till spalterna och på pin kiv vägrade att diversifiera mig). So what’s else new?
stettiner: Du är ju en välkänd debattör i ett och samma ämne, med riklig produktion i form av kommentarer och insändare – men jag ser inte problemet i det riktigt. Och heller inte riktigt vad det omedelbart har med den här texten att göra?
Jag undrade bara – utgåendes från Ditt exempel – vad det nya i ”realtid” består i. Förutom det tekniska, då…
Nej, det är nog bara tekniken i sig det handlar om egentligen. Jag är ju bland dem som dels diggar ny teknik i nästan alla sammanhang, dels tycker illa om hur vi liksom blir fångar av den – hur vi väljer bort, eller förlorar, möjligheten att säga ”stopp, det där vill vi inte ha, det där gillar vi inte”.