I Kamerun

Boken går i tryck 2 februari. Jag kan göra mina sista ändringar på fredag den 29 januari. Det innebär att kapitlet från Kamerun måste bli klart senast nu på måndag morgon för att det ska kunna korrläsas och hanteras lika noggrant som allt annat i boken. Jag skrev nedanstående i dag, och nu kan jag inte lägga fingrarna emellan, nu behövs läsning av de ögonpar som finns tillgängliga.

Mer research väntar i morgon och på fredag, så saker och ting kommer att ändras, och kapitlet säkert bli dubbelt så långt som det här. Men jag vill inte vänta med själva skrivprocessen…

***

Kapitel tretton

Virusjägarna

Gorillorna är svårast att lura. De lär sig: När en människa kommer med godsaker eller bara kliar dem bakom örat är risken stor att det kommer en bedövningsspruta från andra hållet.

För de största och smartaste djuren krävs därför bedövningspilar, skjutna på avstånd. De måste träffa absolut rätt. En illa skjuten pil kan lätt skada.

När djuren sedan somnar jobbar teamet snabbt: Blodprov. Vävnadsprov. Salivprov. Snabbt ner med behållarna i flytande kväve, in med dem i jeepen, och så iväg.

Iväg för att knäcka de stora epidemiernas gåta.

***

– Kamerun, säger Frank Rijsberman på Google.org. Du kan få komma till Kamerun.

Efter hans dragning om hur Google arbetar med välgörenhet har jag bett om ett exempel. Visa något som Google betalar för. Visa välgörenhet på Googles sätt, visa varför Google.org är en seriöst menad del av Googles företagsframtid.

Det tar några veckor av byråkrati och problemlösning innan visum, vaccinering och välkomnande från informationsministeriet är klart. Sedan är det fritt fram.

I Kameruns höglänta huvudstad Yaoundé finns Global Viral Forecasting Initiative, GVFI. Ett trettiotal personer arbetar i topputrustade laboratorier med att kartlägga hur de stora pandemierna rör sig från djur till människa för att sedan sprida sig över världen. Forskarna på GVFI är ganska säkra på att HIV-viruset gjorde den resan i Kamerun.

Det är onsdag morgon i januari 2010 när Matthew LeBreton klättrar in i den buckliga jeep som ska ta oss ut i skogarna öster om huvudstaden. Matthew LeBreton är ekologisk chef på GVFI, och en 37-årig australiensare som bara skulle till Kamerun för ett litet uppdrag för tio år sedan men råkade hitta hem.

– Vilket jobb som helst i hela världen i min sektor skulle vara mindre intressant än det vi gör, säger han och slår ut med armarna.

Nu är han gift med en kvinna från Kamerun. Den första dottern ska just fylla tre.

Januari är den bästa tiden på året att vistas i Kamerun. Fuktigt är det visserligen, det är det alltid, men det är uppehåll. Yaoundé får sällan mer än trettio eller kanske trettiotvå grader. Vägarna är farbara nästan överallt. Halvmeterdjupa raviner mitt i vägbanan visar var vattnet forsade fram under sensommarens regnstormar.

Ett fint damm från de röda jordarna lägger sig överallt. President Paul Biya har för inte länge sedan antytt att han tycker att en liten ändring av konstitutionen skulle vara på sin plats, för då kan han ställa upp för en tredje sjuårsperiod i valet 2011.

– Det räckte att han hostade lite om det för att parlamentet skulle fixa det på nolltid, säger Matthew LeBreton och skrattar lite.

Han har anammat samma attityd till den bristfälliga demokratin i Kamerun som de flesta andra personer jag träffar under mitt korta besök: Så farligt är det ändå inte. Landet mår förhållandevis bra. Man vet vad man har men inte vad man får.

***

Global Viral Forecasting Initiative har som mål att förstå och därmed kunna stoppa stora sjukdomsutbrott. Det finns forskningsstationer på Madagaskar, i Kina, i Malaysia, i Laos och i Sierra Leone. GVFI samlar blodprover från djur och människor och gör enorma jämförande studier: Vilka virus kan vi se hos vilka individer? Är det jägare som är mest utsatta, eller är det slaktare, eller är det bönder? Spelar kosten någon roll? Vilka virus är ofarliga hos djur men potentiellt farliga för människor?

GVFI är unikt på så vis att forskarna själva sköter hela kedjan, från blodprovet på den infångade fladdermusen eller gorillan till analys och redovisning.

– Vi börjar bli så välkända här att vi inte möter så mycket av den misstänksamhet som fanns i början. I en del byar ute på landet finns mycket vidskepelse och så vanlig rädsla för att ta blodprov förstås. En del är Jehovas vittnen. Det bästa är om vi kan ta prover i samband med att folk gör läkarbesök, säger Matthew LeBreton.

Google.org och GVFI började sitt samarbete 2008. Virusforskaren Nathan Wolfe som grundade GVFI – och som är något så ovanligt som en naturvetenskaplig forskare med lite av kändisstatus i USA – hade länge sökt efter det stora finansieringsgenombrottet, den perfekta samarbetspartnern för att hans skötebarn i Kamerun skulle kunna växa och verkligen göra skillnad.

Efter en tids förhandlingar var saken klar. Google.org betalar 5,5 miljoner dollar till GVFI över en treårsperiod. Men inte på ett bräde. I stället krävde Google att få plats i stiftelsens styrelse och att tillsammans med GVFI få sätta upp ett antal mätbara mål. Så många insamlade prover lika med så mycket pengar. Så många nya virus identifierade lika med så mycket pengar. Dessutom utmanade Google en välbeställd stiftelse, The Skoll Foundation, att matcha donationen med lika mycket pengar – vilket den gjorde.

Nu handlar det om välgörenhet. Då är det inga problem med att få exakta siffror och summor från Google. Men det handlar inte bara om pengar. Larry Page och Sergey Brin ville från början att ”enprocentsmålet”, att en procent av företagets pengar ska verka inom Google.org, också omfattar arbetskraften. En procent av Googles programmerare ska alltså arbeta enbart med att utveckla teknik för Google.org och dess projekt.

Frank Rijsberman på huvudkontoret berättar:

– Det har ju funnits en del flaskhalsar hos GVFI. De samlar så stora mängder prover som behöver analyseras på så många olika sätt och får in resultat som måste kunna samköras för att bli maximalt användbara. Vårt databasprojekt Google Fusion Tables är ett direkt resultat av de problem vi såg hos GVFI.

***

Regimen i Kamerun gör riktade insatser för att ta hand om landets rika djurliv. Inte långt från Yaoundé finns ett stort hägn för gorillor, chimpanser, babianer och ytterligare några andra sorters apor. Här tar statsfinansierade veterinärer och frivilliga, ofta från Europa och Nordamerika, hand om djur som har skadats eller tillfångatagits illegalt. Donna Harrison från England är nyutbildad djursjuksköterska och arbetar gratis i hägnet med ett enda jobb: Hon tar hand om Bubele. Bubele är en fyramånaders chimpansunge vars mamma inte klarade av att sköta henne och som därför nu vant hänger i Donna Harrisons kläder.

– Det är som att vara mamma. Hon accepterar bara mig. Ett litet tag till är jag den starkare av oss, men hon är redan en tuffing. Så fort hon blir stor nog att klara sig kommer vårt naturliga band att försvagas.

Bubele leker kastar upp en nappflaska i luften, fångar den, kastar igen.

Så fort någon av aporna i hägnet behöver en veterinär går larmet hos GVFI. Ett perfekt läge för nya prover.

– Vi vill ju störa djuren så lite det går, säger Matthew LeBreton och visar datoriserade listor på vilka djur i hägnet man ännu inte har tagit prover på.

Aporna är listade efter sina namn. Matthew LeBreton har varit vid hägnet länge nog för att känna igen många av djuren även på långt håll. Gorillahannen Bubu har bott i hägnet i mer än fem år, men är hälsan själv och har ännu inte bidragit med något prov till forskningen. Bubu gör en löpning mot oss och slår sig för bröstet några gånger. Det låter som en djembetrumma. Ljudvolymen är helt häpnadsväckande.

– Jag tror att han känner igen mig. Han har sett mig ta prover på andra, så jag tror att han är misstänksam, säger veterinären Ahmadou Nana och skrattar.