…publicerades Katia Wagners reportage om hur olika verksamheter tjänar bra med flis på att hårdvinkla sina nätfakta, för att uttrycka det milt. I sammanhanget publicerades också min intervju med en uppmärksammad och omtvistad föreläsare.
…publicerades Katia Wagners reportage om hur olika verksamheter tjänar bra med flis på att hårdvinkla sina nätfakta, för att uttrycka det milt. I sammanhanget publicerades också min intervju med en uppmärksammad och omtvistad föreläsare.
måste* passa på att fråga: har du läst evgeny morozovs ”net delusion”? och isåfall – vad tycker du?
*måste egentligen inte.
Nej, det är en sån där ”det borde jag VERKLIGEN ha gjort vid det här laget”-bok…
Men motivera mig, och andra härstädes läsande: Varför ska vi prioritera den? Eller låta bli?
När det gäller föreläsare Andersson så verkar internet som födkrok gå före att vara legitim, påläst och uppdaterad. Om man har en kvällstidningsmetodik i sitt budskap samtidigt som man tex hävdar att man samarbetar med Scotland Yard (2006) så blir jag tveksam. Det kanske hade varit bättre att jobba med överlevnad i skogen…
jag rekommenderar morozovs bok varmt. jag tycker att det är en god och nykter granskning av hur en övertro till internets politiska sprängkraft – ytterligare en IT-bubbla fast den här gången är det inte enorma massor kapital som går förlorat utan demostranter utlockade på gatorna under falska förhoppningar och därmed också hoppet om förändring. t ex angrips tanken om att mobilisering av folk är detsamma som organisering – något som jag tycker att svenska journalister är dåliga på att genomskåda (alla nyheter som baseras på t ex att facebookgruppen x har attraherat y antal ”gillar”). i demokratiska samhällen blir engagemang degraderat – här blir det mer en show-off-handling: att visa upp en ”fin fasad” som enligt morozov (och jag instämmer) resulterar i att man väljer minsta motståndets engagemang istället för att ta till verklig handlingskraft. i diktaturer kan en ”gilla”-tryckning resultera i hårda reprimander ifrån statsmakten (t ex genom facebooks policy mot folk som använder nicknames). dessutom visar morozov exempel på hur internet inte alls bidrar till att sprida demokrati utan tvärtom passificerar; varför hitta en ny havel som tar kamp mot putin när man istället kan surfa gazpromsponsrade rutube efter tuttar?
som sagt rekommenderar jag the net delusion varmt. tvingades själv att plocka fram den ur bokhyllan igen senast i söndags när jag hörde gunilla carlsson gå på om hur svenskt bistånd ska gå till internetprojekt i ”god morgon världen” (ett otroligt okritiskt inslag som fick mig att gå i taket). vidare så kommer jag även att tänka på hur vissa västkommentatorer okritiskt har upphöjt twitter (efter iran och egypten) till att kunna välta diktatorer. vad vi har lärt oss den hårda vägen är att man måste ha en plan (kanske till och med något så omodernt som en ideologi!) för att ett folkligt uppror ska kunna leda någon vart.
på det spåret rekommenderar jag även, nu när jag ändå är igång, adam curtis briljanta serie ”All Watched Over by Machines of Loving Grace” som ligger ute på youtube.
Indy, jag har läst och det är mest traditionalistiskt svammel. Jag rekommenderar istället att man åker ner till MENA och ser med egna ögon att internet faktiskt gör skillnad.
Eller pratar med riktiga människor som gör. Det finns gott om dem. Vill du tvunget läsa något rekommenderar jag inledningen på Amnestys senaste årsrapport.
Gunilla Carlsson och UD i stort gör bra saker och förtjänar cred, tex för stödet till TOR.
@Joakim Jardenberg: jag kan se var ordet ”svammel” kommer in om jag ska rikta någon kritik mot boken – den är aning pratig även om det inte får mig att ändra min åsikt om innehållet.
traditionalistisk – ja, om man i det inkluderar att man inte okritiskt klickar ”gilla” för allt som är webb-baserat. jag tycker att morozov är bra på att framförallt inte döma ut tekniken i sig i jämförelse med den okritiska entusiasmen (och västregeringars onyanserade haussande av webben som i sin tur gör mediet till en slags ideologi). när morozov t ex kritiserar hur usa gör utrikespolitik av google, facebook och twitter är han noga med befria företagen och pekar istället finger mot politikerna och deras klumpiga retorik som gör livet farligare för dissidenter i den ”ofria världen” och dessutom, på sikt, leder till att de får allt färre kontaktytor med den ”fria världen”.
sedan är jag mycket överens med morozov när det kommer till kirkegaard-kapitlet. både när det kommer till hur det kommer till uttryck i t ex egypten och iran och här i sverige. jag har svårt att se några långsiktigt positiva resultat av de mobiliseringsaktioner som har skett oavsett om det gäller att mana ut unga egyptier på gatan (jämför med morozovs egna erfarenheter ifrån belarus och hans insikter ifrån grannlandet ukraina) eller här i sverige där vi har kunnat se kampanjer som slår knut på sig själva i självgodhet och brist på verklig ändring.
har du t ex märkt av något tydligt avbräck i ”det meningslösa våldet”? känner du många som bytt åsikt i frågan om de ”gillar olika”? eller, för att ta ett exempel nära min hemmaplan, märkt att folk ”älskar malmö” (det sistnämnda en kampanj som pågick MEDAN den så kallade malmö-lasermannen härjade men avslutades (!) när han åkte dit.)
när det kommer till TOR tycker jag att morozov gör ett bra kapitel om det. personligen, aningen ”foliehattskonspiratoriskt” må tänkas, anar jag att UD tycker att det lättare att spendera pengar på inhemska programmerare än att skicka en person med en borr till afrika/asien. det är något som står för mig.
jag tycker om internet. det kan säkert göra nytta för vissa. men jag tycker ändå att morozov gör ett bra jobb i att plocka ned excesserna och myterna när det kommer till avväpna den okritiska tilltron till nätet.
vill man ha en mindre ”svamlig” och inhemsk ”the net delusion” kommer man rätt nära om man läser björn elmbrants ”dansen kring guldkalven”. där får man se hur IT-optimismen och Internetcentrismen har orsakat sverige stor skada (som vi betalar för än idag) – tänk vad man hade kunnat åstadkomma med investeringarna i boo.com i, låt säga, forskning om grön energi.
Jag tycker också om internet. Det var den enda delen av den här diskussionen jag förstod.
@Marcus Almgren: det behöver inte vara mer komplicerat än så. låt det stanna där.
en aning off topic: det har blivit lite av en sport hos vissa tyckare att peka ut lättkränkta grupper. man skojar om hur lätt det är att få pakistanier att bränna dockor på gator och torg och vilka reaktioner lanseringen av en rosa tidning riktad till en kvinnlig publik får. en grupp lättkränkta som de ofta missar är ”internetmännen” (de som fortfarande skojar om ines uusman). uttryck skepsis om Internet, tveka om huruvida fildelning är hållbart i längden, varna om att gratis på nätet inte är stabilt och du kan vänta dig en kör av indignerade röster. tvinga en av de här Internetmännen att välja mellan gammel-smurfen och nynazism och han kommer i 100 % av fallen att välja det senare för att inte verka ”traditionalistisk”. den här attityden tillåter t ex krönikörer att trots han (alltid en han) gång på gång skriker ut statistik om hur dataspel är hollywood överlägset både ekonomiskt och estetiskt (baserat på antal användare) fortfarande har någon slags underdog-perspektiv.
@joakim jardenborg: så där. nu har jag läst amnestys årsrapport. jag fastnade särskilt för det här stycket:
We must be mindful that in a world of
asymmetric power, the ability of governments and other institutional actors to abuse and exploit technology will always be superior to the grass-roots activists, the beleaguered human rights advocate, the intrepid whistleblower and the individual whose sense of justice demands that they be able to seek information or describe and document an injustice through these technologies.
sociala medier är bra på att locka ut folk på gator och skapa nätreservat där likasinnade möts. det är dock ingen bra grogrund för en demokrati på nationell skala.
och som morozov påpekar har t ex inte kinas kommunistparti något emot att medborgare yttrar sig på nätet – minns ”låt tusen blommor blomma”.
jag ska erkänna att jag har svårt att se vilken värld som du, joakim, och dina webbvänner förespråkar…
Och där packade Jardenberg tydligen ihop och gick hem; tillskriva sig segern kan man ju göra med en trumpetstöt på något annat ställe, till exempel twitter eller (den egna sajten) Mindpark. Det finns många andra diskussioner som är trevligare att föra än debatter i sak med någon som tydligt ifrågasätter ens perspektiv, val av fakta och prognoser. Och idag finns det ju – till skillnad från för tio-tjugo år sen – knappast några platser i den svenska offentligheten där debatter om samtiden verkligen matchas fram så att alla ser dem. Och där man måste visa sig trovärdig med verkliga argument – måste vinna matchen just på _den_ platsen och inte bara i sin hemmatidning eller hemmablogg – om man vill ta sina ståndpunkter till ett tydligt genomslag.
Jag känner igen det här från andra lägen där ifrågasättande synpunkter och granskande argument har drivits mot en uppfattniung som ”alla” i ett läger eller ett visst socialt skikt håller med om. Debatten förutsätts vara öppen, men ifall man lyckas kicka in några avgörande poänger som, om det vore HardTalk, skulle tvinga fram ett nytänkande eller en reträtt, så visar det sig att det blir paus, och sedan kommer matchen inte igång mer. ”Det var inte roligt hörni, måste ni ta det här på så förbaskat hårt allvar?” Ja, det måste man.
F ö har Indy rätt i att Facebook och andra webbmedier och communities är bra på att skapa tillfälligt surr och ibland på att lokalt få ut folk på gatorna – men att de är myggviktare politiskt sett ifall de inte får draghjälp av – eller lyckas skapa – en ihållande, fysiskt påtaglig upprördhet som lever visare av egen kraft, inte just för att ämnet är hett inne på FB. Politiker och byråkrater må svassa inför nåt facebooktumult men de är nästan aldrig *tvungna* att reagera på något definitivt sätt eller gå åt ett visst håll, enbart för att den digitala offentligheten driver dem dit.
på den egna hemsidan dundrar jardenberg på om att ”Världen kunde varit en bättre plats /…/ utan Mats Andersson”. det är hårda ord. jag ska inte vara bättre jag.
världen kunde varit en bättre plats utan joakim jardenberg.
dessvärre, hatten av om jag haft någon, ”vinner” jardenberg (stakston, ”mymlan” och co). de kommer att kunna casha in på exakt samma sätt som nämnde mats andersson på de ovetande, osäkra och oansvariga.
jag hade gärna ”debatterat” det här med jardenberg. istället får jag betrakta det här som en seger för min tes om att internet inte är ett optimalt forum när det kommer till att möta meningsmotståndare och föra konstruktiv diskussion, vare sig i fria eller ofria samhällen.
mer tid för mig att koncentrera mig på tjejen i rosa som ser märkbart besvärad ut i rebecca blacks ”friday”…
ett ps: i dagens sydsvenskan 11/6 s.A13 går m-politikerna enström och arkelsten ut med att ”upproren i nordafrika och mellanöstern /…/ inte varit möjliga eller hade kunnat sprida sig så fort utan modern teknik. i linje med detta föreslås bistånd till nätaktivister och entreprenörer* för en fri informationsspridning**”.
jag hoppas att enström och arkelstens analys om demokratisering är korrekt. jobbskatteavdrag, hushållsnära tjänster och sunda statsfinanser till mellanöstern!
*det här läser jag som statliga pengar som ska pumpas in i privat företag och konsulter inom IT.
**=INTE fri informationsspridning utan följaktligen politiskt styrd informationsspridning.