…kan man lyssna på gårdagens ”Lantz i P1” om man skulle vilja det, exempelvis via den här länken. Jag är med och pratar lite om journalistik och sociala medier typ en halvtimme in i programmet. Inget banbrytande för er som är nördar på området.
…kan man läsa senaste Journalisten-krönikan, som denna gång handlar om – surprise surprise – Google News.
…kan jag se fram emot att äta lunch med min förläggare Svante i Gamla Stan i Stockholm.
…kan man och bör man komma till Fredsgatan 12 klockan åtta på kvällen, då det blir ett litet stillsamt kalas för den snart utkommande antologin Noll Noll, i vilken jag medverkar tillsammans med verkliga favoriter som Jesper Högström, Anders Mildner och Karin Eriksson (f d Johansson) på Expressen (f d Sydsvenskan). (Det är inte Sydsvenskan som har bytt namn till Expressen, det är Karin som har bytt arbetsgivare. Bäst man klarlägger det i dessa tider av mediekoncentration.) Boken har till och med fått en liten YouTube-trailer. Kolla in via den här länken eller direkt här nedan:
När jag läste din Google News artikel (instämmer såklart i vad du skrev) kom jag att tänka på Marissa Meyers briljanta framträdande på Le Web nyligen där hon redogjorde för hur Google forskat en del i hur man engagerar nyhetssurfande läsare. Genom att studera hur folk klickar runt på webbtidingar (alltså webbupplagor av papperstidningar), hur länge de stannar och hur de rör sig mellan sajter och stories, försöker de skapa ett något slags batteri av tumregler och tips för hur man får läsarare att engagera sig , stanna hos och återkomma till en specifik story eller webbtidning.
Jag minns inte exakt hur resultatet av deras efterforskingar skulle implementeras i praktiken, men hennes utläggning kändes väldigt fräsch, nytänkande och empiriskt grundad. Målsättningen var dock tämligen tydlig: att försöka hjälpa tidningarna att förbättra och fördjupa relationen med sina läsare (och jag understryker; de kändes verkligen som Google hittat lite nya ingångar i problemet och var något riktigt matnyttigt på spåren)
När man då samtidigt beaktar tidningarnas eviga klagan på Google och deras snyltande blir det hela lite komiskt. Jag får en bild av tidningarna (nåja inte alla, men alltför många) som ett truligt barn med armarna i kors och rynkad panna och så pappa Google som försiktigt försöker lirka lite;- Jo men nu får kan väl försöka lösa det här på något sätt, titta här vad vi…..
-NEEJ, viiiiiiill inte!! Pengar! Ge mig pengar, skränar ungen (tidingarna)
-mmm, fast då lär du dig inte hur du ska skaffa dig de där pengarna själv.. och ibland måste man lösa saker på egen hand…….
-Du är dum nu!!!!! Du säger dumma saker!. Nu går jag till Bing. Där får man pengar. Hejdå dummis.
Nåja. Man ska inte vara för elak, det löser sig nog tillslut. Synd att är det ju dock att det alltid så ofta är upp till Google att innovera och ta taktpinnen…
Jag håller med dig om allt utom det sista: Det är inte alls säkert att det löser sig till slut…
Men sedan finns det en relevant invändning: Google bidrar till en beteendeförändring som man kan påstå är mindre… bra. Det vill säga: uttrycket ”surfa” blir relevant igen, det är ju något man gör på ytan. ”Dyka” på internet gör man inte via Google, det gör man via andra sajter. Men Google lär oss att hela tiden gå vidare, och testa en sajt till. ”Klicka här, här har vi ett liknande resultat!”. Det finns en anledning till det.