…finns sommarkrönika nummer två i Expressen.
Lite kan man kanske säga att den knyter an till en spännande diskussion om bokbranschens framtid hos Bokhora.se, som branschnördar och andra bokintresserade inte bör missa.
…finns sommarkrönika nummer två i Expressen.
Lite kan man kanske säga att den knyter an till en spännande diskussion om bokbranschens framtid hos Bokhora.se, som branschnördar och andra bokintresserade inte bör missa.
Det är ju just för att internet förändrar förutsättningarna så fundamentalt som man inte kan göra det så enkelt för sig att man avfärdar fildelningskulturen som masskriminalitet.
Förstår inte varför den ena verkligheten (internet som samhällsrevolution i de gamla makthavarnas tempo) har ett självklart existensberättigande medan den andra (individers möjlighet att genom god programmering kringgå de mellanhänder som tidigare haft makt och därmed utgöra konkurrens) måste regleras. Jag kan visst hålla med om att vi ska ”tänka lite extra på hur vi ska leva på internet”. Men jag tycker inte ökad konkurrens (i det här fallet från enskilda personer) är ngt vi ska försöka reglera, jag tror dessutom att det är omöjligt att lyckas med sådan reglering.
Godwins lag säger att efter 150 inlägg i en diskussionstråd på ett forum kommer någon att jämföra någon annan med Hitler. Har egen erfarenhet att så är det. Hämningarna släpper när folk sitter vid tangentbordet. Jobbigt, men bara att acceptera
David: Den definitionen är väl strängt taget lagbokens. Illegal fildelning är olaglig, det hörs på namnet…
Martin: Jag tror inte heller på strikt reglering. Ärendet är mitt gamla vanliga: Vi kan inte genomgå en sådan här enorm samhällsförändring med mindre än att vi hela tiden talar om det, ställer frågorna, vänder på saker och ting, försöker se samband, testar och avfärdar.
Olle: Haha, du har säkert rätt, men på den här bloggen tror jag aldrig det har blivit mer än sjuttio kommentarer på något enskilt inlägg… En gång när jag skrev om Toto på Sydsvenskans kulturblogg blev det nästan hundra, det var fantastiskt…
Att det är lagbokens definition begriper jag förstås. Men diskussionen om fildelningen och hur vi ska förhålla oss är ju en diskussion om vad som BORDE vara lagligt och inte. När du pratar om masskriminalitet som du gör, högst retoriskt medvetet, så handlar det knappast om att utan värderingar konstatera juridiska fakta.
Det har du absolut rätt i. Jag har ju det statskonservativa draget att jag tycker att man måste ha synnerliga skäl för att man ska kunna motivera etiskt varför lagbrott är eller kan vara rätt. Och därför vill jag påminna om vad som är lagligt och inte i detta.
Bra och delvis invändande synpunkter hittade hos Nils Holmlöv, läs här:
http://nilsholmlov.wordpress.com/2009/07/14/internet-ar-annorlunda-och-anda-likadant/
Det finns en liten grej som heter mänskliga rättigheter, och som är inskriven i svensk grundlag. En av de sakerna är rätten att inte utsättas för godtycklig övervakning.
Denna rätt är nämligen fundamental för journalisters meddelarskydd, källskydd, advokaters och prästers tystnadsplikt och den där förutsättningen för demokrati som heter fri opinionsbildning.
Alla människor har alltså rätt att inte få sina privata brev kontrollerade, telefonsamtal avlyssnade, etc. Detta gäller både på Internet som i samhället i övrigt.
En annan rättighet är det vi kallar rättssäkerhet som ska ge oss en rättvis prövning om vi misstänks för brott.
Tyvärr finns det några lagar, lagförslag, direktiv och program som bryter mot dessa grundläggande rättigheter. FRA, Ipred, ACTA, Datalagringsdirektivet, Stockholmsprogrammet, bara för att nämna några. I första hand drabbar dessa våra rättigheter på Internet, men allt mer övergår det till afk.
Om Sverige haft något motsvarande en konstitutionsdomstol skulle förmodligen dessa aldrig kunna kommit igenom, på liknande sätt som Hadopi stoppades i Frankrike.
Gräsrötter som ”basshunter” är vad det handlar om. Folk som gör saker av rent nöje, gratis! Britney Spears tillhör det förgågna.
Nä, tiden då man kan spela in en låt och sedan bli miljonär på det är så 80-tal.
Fast jag gillar ett system som lite förbättrar möjligheterna för en kulturskapare att jobba professionellt. Det blir så ofta bättre då, när man får jobba åtta timmar om dagen med något än när man får jobba två. (Jag föredrar även professionella tandläkare och vägbyggare, framför personer som ägnar sig åt tandläkeri och vägbyggnad på sin fritid.) Och när jag tittar på min kulturkonsumtion, så kan man konstatera att en överväldigande majoritet av de skapare som har gett mig stora upplevelser är personer som på heltid har ägnat sig åt sina respektive hantverk.
Läste i din ”överkurs”. Vad tycker du om James Frey?
Jag har aldrig blivit så trollbunden av en bok som My friend Leonard (läste den på engelska). Att någonting så enkelt kan vara så underbart hade jag ingen aning om.
Boken bekräftade även mitt egna skrivsätt och ettordsmeningar.)
Oj, kom med en liten klammer där. Kommer inte riktigt överens med min nya laptop.
Läste din krönika i Expressen idag där du berättar att du en gång i tiden ”var en förhärdad kopierare av kassettband.” I krönikan påstår du att det är korkat att kräva att samma regler ska gälla på nätet som i övrigt i samhället. Att, som du vill, kräva speciallagar för internet är således enligt dig ett intelligent beteende. Ja Andreas, det finns sannerligen många sätt att göra sig löjlig på och i den här debatten börjar du snart slå rekord.
Inse att internet är infrastruktur och som sådan till glädje för mänskligheten. Infrastruktur. Som vägar. Som tågspår, Som telefontrådar. Som elledningar. Som vattenledningar. Som avloppsledningar. Som den optiska telegrafen. Som radio och TV. Som vårdkasar. Som stigen i skogen. Och precis som med all infrastruktur så kan internet missbrukas.
Men mot de brott som skett med hjälp av infrastruktur finns det redan lagar som reglerar – polis som utreder, åklagare som åklagar, försvarsadvokater som försvarar och domstolar som dömer.
Om du gör dig fri ett ögonblick från all lobbysmörja du under åren fått in mellan öronen från upphovsrättsmaffian, så inser du säkert att du blivit lika lurad av den industrin som de artister och kreatörer som baggbölats av feta förslags-, film- och skivbolagsdirektörer. (Googla på Baggböleri, en svensk 1800-talsparallell till hur man lurar råvara billigt till en industri).
Härmed nominerar jag Internet till Nobels Fredspris. Jag tror att den norska priskommittén också har modet att göra det. Håll debatten på den nivån, Andreas, så vinner du möjligtvis respekt för dina åsikter också.
Liz: Har tyvärr bara orienterat mig om Frey som hastigast, så jag kan inte uttala mig. Men man hör u ofta positiva saker!
cnab: Hej, det var ett tag sedan du var här! Välkommen! I all stillsamhet vill jag be dig att läsa de sex första meningarna i krönikan igen. Där ser du att vi nog delar en syn på internet som en fantastisk möjlighet, som en ny infrastruktur.
Men jag tycker det är så självklart att jag inte ens riktigt kan förstå att det tydligen är kontroversiellt: En samhällsomvälvning får genombrytande effekter. En samhällsomvälvning kräver en del nya uppfinningar, beteenden, regler, modeller, koncept. En del av dem kan vara järnvägsspecifika. Andra kan gälla grusvägar. Ytterligare andra kan gälla all trafik i hela världen.
Nu bortser du, som vanligt, och på vanligt kulturskribentmanér, från ekonomiska realiteter.
Man får en känsla av att om det skulle börja regna guld från himlen, och guld således blev nästan värdelöst, så skulle Ekström skriva: Skillnaden mot idag? Bara mängden.
Mängden är hela saken. Pedagogiskt exempel: Om några år så går jag runt med ett fickminne innehållande, låt oss säga, en miljon låtar. Jag blir rånad på en femhundralapp och på mitt fickminne. Fickminnet kostade sexhundra kronor. Enligt upphovsrättslobbyn så har jag då blivit bestulen på värden för c:a sju miljoner kr. Enligt mig värden för elvahundra kronor. Jag hävdar att upphovsrättslobbyns värden är fiktiva. Alla kan inte gå runt med sju miljoner kronor i fickan, dessutom i form av magiska värden som det inte direkt gör något om man slarvar bort, tappar, eller blir rånad på.
Skulle vara intressant att höra om du någon gång har resonerat med dig själv om hur långt du är beredd att låta staten och/eller upphovsrättsinnehvarna gå för att beivra upphovsrättsbrott.
Slumpmässiga husrannsakningar för att gå igenom innehållet på folks hårddiskar.
Rätt att stoppa folk på stan och kolla innehållet i deras mp3-spelare.
Är dom åtgärderna alltför drastiska eller var går din gräns?
Stekspaden: Jo, det har jag förstås tänkt mycket på, som nästan alla som tänker på de här frågorna i stort. Och jag tycker det är enormt svårt att svara på.
De två exempel du ger tycker jag är uppenbart obehagliga och fel om de omsätts i verklighet, och om jag inte är felunderrättad så måste det ju finnas misstanke om brott för att polisen ska få göra sådana saker redan som det är nu.
Grundprincipen är att lagar ska följas. Men pragmatiken kräver att de inte tillämpas till varje pris i varje läge. Att hitta rätt nivå där – där de olika rättigheter som kan anses stå i konflikt med varandra kan mötas utan att någondera blir kränkt – är summan av den stora utmaningen.
Visst har du rätt i att mängden gör skillnad, men det är inte bara konsumenterna som har fått nya, fantastiska möjligheter att kommunicera med varandra. Även producenterna kan dra nytta av denna fantastiska utveckling. Kostnaderna för att distribuera film och musik har sjunkit drastiskt, och möjligheterna att nå ut till konsumenter har aldrig varit bättre.
Privatkopiering har alltid varit laglig; att spela in musik från radion eller kopiera kassettband till en vän har varit en självklar del av våra kulturella liv. Visst har skalan förändrats, för vi har mycket effektivare teknik idag. Men det borde båda läger kunna dra nytta av. Vi konsumenter utnyttjar redan tekniken fullt ut, frågan är varför producenterna är så motvilliga.
Producenterna eller rättare sagt storbolagen är motvilliga av två skäl, ett bra och ett dåligt:
Det dåliga skälet är att de är stora och tunga och lata, i många fall. Det är dyrt och jobbigt och svårt att förändras i grunden. Och de känner sig arga och trampade på tårna av att deras ställning utmanas.
Det bra skälet är att de har utmanats av ett kriminellt beteende, inte av smartare affärsmän. De blir arga av det, och jag tycker att den ilskan är legitim. Sedan är jag inte så säker på att den är produktiv.
Nja — de har utmanats av ekonomiska realiteter.
Daniel Johanssons bidrag i stafetten är något av det mest gränstänjande och inspirerande jag läst på länge.
http://www.danieljohansson.se/
Men beteendet har ju BLIVIT kriminellt efter påtryckningar från branschen. Icke-kommersiell kopiering har alltid varit laglig, och följaktligen var också nedladdning laglig i Sverige tills alldeles nyligen. Eftersom fildelning aldrig är kommersiell talar man numera om kopiering i ”kommersiell skala” vilket naturligtvis är nonsens. Det handlar fortfarande om privatpersoner som delar med sig med varandra, ett beteende som är helt naturligt och som alltid varit både socialt accepterat och helt lagligt.
Som vanligt imponerad av att du orkar vara en vettig röst, Andreas!
Wired hade en utmärkt liten genomgång om när det är etiskt försvarbart att bryta lagen, t.ex. genom att ladda ner illegalt. Bara, säger de flesta, om det är en protest – inte om det är för egen vinning. Och där ligger ju problemet: för mig är det uppenbart att de allra flesta som försvarar fildelning gör det för att de vill kunna fortsätta ladda ner Hollywoodfilm och TV-serier gratis, inte för att de protesterar mot en existerande mediastruktur.
”You can’t download the movie just to save some scratch. It has to be about getting studios to make their content available online. As such, you should donate the cost of the content to your favorite charity (to prove it’s not about money) and then blog and tweet about your actions.
Civil disobedience, as the professor says, is a communicative activity. If no one knows what you’ve done, you’ve done little to effect change.”
Här är hela artikeln:
If You Can’t Buy It Online, Feel Free to BitTorrent
http://www.wired.com/culture/lifestyle/magazine/17-08/by_bittorrent
Lars Erik: Tack! Men jag är inte alls säker på att jag är en helt vettig röst varje gång… Jag är väldigt osäker på mycket av detta, och har ändrat min ståndpunkt på många sätt, och kommer säkert att göra det igen.
Tack för länken, jag ska lyfta fram den i separat inlägg!
Att vara vettig innebär väl inte att man alltid har rätt, utan just att man förstår att man inte alltid har det och alltså är beredd att resonera! Vilket måste vara oerhört jobbigt i dessa dagar av masspsykos.