Lördag förmiddag och jag har just vaknat. Vi hade en spelning i går med Bonnierkoncernens bästa band, Cover Story. Kul fest. Vårt eget spelande får väl en fyra i betyg kanske på vår egen skala (fast vi gjorde en del småmissar som irriterar mig), men eftersom festlokalen var en jävla bunker lät vi ändå skit. Som att springa ett maratonlopp, märka att det går rätt fort men sedan upptäcka att ingen startade klockan.
Så nu går jag omkring och är småsur, och har förmodligen det närmsta en känsla av bakfylla jag nånsin kommer. Lite vätskebrist, ont här och där efter konstiga rörelser på släpet när vi lastade ut grejorna, öm i händerna. Bisarrt djup basröst har jag också, jag hade ett fruktansvärt slitigt sångbeting i går. ”Are you gonna go my way?” skojar man inte bort.
Natten såg ut att inte bli så sen, men så blev jag sittandes pratandes med lika sent hemkommande granne när jag kom hem, vilket ledde till att det blev läggdags tio i fem i stället för halv tre. Sedan fem timmars drömintensiv sömn. Jag drömde till exempel att jag åkte hem från festen med mannen vars femtioårskalas vi alltså firade – i en traktor. I en isländsk traktor, för att vara exakt. ”Jag hatar de här isländska grejerna”, sa han. Traktorn hade ingen vindruta.
Sedan puttrade vi iväg genom Malmö. När vi svängde ner på Amiralsgatan passerade vi en massa kids i tonåren som alla hade IFK Göteborgs matchställ på sig. De var alla från Vellinge, där ett lag tydligen hade samma färger. En av killarna la sig på vägbanan, och jag körde obekymrat över honom, givetvis med god marginal för honom mellan traktorns hjul.
Det är först nu när jag skriver som jag inser att detta förstås är en posttraumatisk stressreaktion efter Ljungskiles seger över Blåvitt häromveckan. ”Vi tar dom med traktorn”, står det nämligen på en skylt vid Starke Arvids arena. Det kan ju faktiskt inte bli tydligare. Jag gillar bara inte att det var jag som körde.
